Precis just nu...

... sitter jag mycket tyst inne i arbetsrummet, med dörren stängd och ser till att med jämnt flöde klickar på tangenterna. Jodåsåatt.. mannen städar nämligen. Underbara.. och jag, jag pluggar. Eller pluggade. Tills jag körde fast. Fel bok, fel dag, fel humör, fel formulering, fel kurs, fel resultat och helt klart fel på fokuset. Välj ursäkt själv. Jag har enormt många fler, ursäkter alltså.. Jomensåatt.. funderar jag tillräckligt länge blir jag dessutom hungrig och då är det inte ens någon idé att försöka.

Men imorgon ska tio sidor levereras till handledaren för genomgång. Minst tio. Helst tolv, men absolut inte mer än femton. Därav klickandet på tangenterna. För även om jag helst hade städat nu, så hade mannen förmodligen strypt mig då. Jag är tvångskommenderad in i arbetsrummet. Det ska tryckas ut ord helt enkelt. Som morot har mannen sagt att när jag börjar närma mig tio sidor så tar han med mig ut på en promenad. Joråserrusåatt ... oj vad jag skriver!

En glädjande nyhet är dock att vi den 3 maj åker till Stockholm för att gå på Bruce Springsteen på Friends arena. En hel helg i Stockholm! Med konsert, hotellfrukost, shopping, god lunch, fantastiskt sällskap och förmodligen två fantastiska middagar. Jag vet ett ställe jag längtar efter att få återkomma till. Ett ställe vi besökte under morgongåva nummer två. Som har sjukt trevlig personal, galet goda drinkar och om möjligt ännu godare mat! När som helst nu kan det få bli maj. Precis när som helst...

Julafton kom..

... sågs och segrade, som varje år. Det är alltid lika spännande att vakna på julaftonsmorgon. Det vilar något visst i luften då.

Detta året bjöds det ju dessutom på riktigt mycket snö, så en tur till den gamla nedlagda skidbacken blev det och oj vad det gick fort nedför! Flygande matta i kombination med vuxenvikt och nysnö var fantastisk. Enda tills färden slutade med en krock. Ett noll till stenen som mosade min svanskota. Först idag kan jag sitta ner utan att behöva avlasta svanskotan. Gratulerar.

I övrigt bara myser vi här. Fina julklappar, god mat, massor av godis och mycket kärlek ramar in denna långhelg. Imorgon har jag turen att få besöka jobbet en sväng innan ny ledighet väntar. Hurra!

Fjärde advent..

... och snart bär det av till the hometown. Jodåsåatt, mysfaktorn det här året, den första julen mannen och jag firar i samma stad, den är hög!

Tänka sig..

... att imorgon är det redan den 23 december. Förmodligen en av de längsta dagarna på året, långfredagen inräknad och bortfnyst som obetydlig för länge sedan.

Dagen idag har däremot hållt vanligt tempo. Blev väckt med kaffe, färska frallor och en stor blomsterbukett av mannen (som definitivt är orolig för att han ska glömmas bort av tomten). Därefter bar det av med julblomma till både en och två (fem) hushåll. Första stoppet blev hos finaste Tess och hennes familj. Där byttes det julklappar, som tur är glömmer vi lägligt bort varje år att vi slutat ge varandra julklappar, och pepparkakor åts med liv och lust. Fantastisk bra start! Avslutades gjordes det med winerbröd och tre koppar kaffe hos mannens faster... Jodåsåatt, när middag skulle lagas till mannens föräldrar var såväl jag som mannen så sockerhöga att händerna skakade. Härliga jul!

Tilläggas kan det också göras att inlägget egentligen skulle handlat om viktiga värdsligheter, men att jag pågrund av dåligt minne hann glömma bort detta fantastiskt viktiga redan vid skrivandet av rubriken. Det är bara att gratulera sig själv och vara glad över att jag samtidigt får en förklaring till varför den förbannade rapporten om utvecklingsarbete aldrig blir färdig... Den glöms ju helt enkelt bort mellan varven! Stackaren...

I väntan på mannen...

... har jag lyckats förstöra en vitlökspress, bränna en plåt med lussekatter, laga mat och leta upp en av de sämsta julskivorna någonsin.

Om jag är nöjd med min insats? Något alldeles kopiöst, så klart. Jag är så stark att jag kan förstöra något i metall, desssutom slapp det bli trångt i min frys när lussebullarna bestämde sig för att bli kolbitar. Som topp på detta fick jag ju gå på en promenad, hela vägen till sophuset och vad musiken anbehagar så innebär det ju faktiskt att jag inte är helt tondöv! Hurra.

I övrigt har helgen gått alldeles för fort med finfint glögg och julpysselsällskap. Jag fick dessutom såväl vin som middag och filmvisning. Som grädde på moset blev jag sedan erbjuden soffan att sova på. Så frukost intogs med lika finfint sällskap det. Underbart!

Snön faller ner..

... allt mer och mer.. tiddeli pom. Det snöar.

Nalle Puh. Med all sin klokskap och vetskap.

Jag hade behövt honom nu. En syftesformulering hade inte alls suttit fel. Speciellt inte i stil med något så fantastiskt som:

"Man kan aldrig vara nere med en ballong"

Men, å andra sidan, sitter jag så gärna här och syftesformulerar en lördagsmorgon. I min ensamhet. Vid köksbordet. Mannen har flytt till Gävle över helgen och tydligen öppnar inte högskolans bibliotek förens kl 11. Pytt. Men i tystnaden kommer det bergis att hända underverk med den där uppsatsen. Jomensåatt... hoppet är oavsett det sista som överger en.

Igår handlades de sista julklapparna in. Hurra! Andra advent, julklapparna är färdiga och nu kan all tid gå åt till betydligt viktigare saker. Tack-korts tillverkning tillexempel. Eller fotoredigering. Eller bröllopsfoton-insättning i ännu inte inköpt album. Eller plugg. Eventuellt måste jag nog städa listerna med tandborste också. Och köksfläkten har ju varit under all kritik länge. Joråserrusåatt... Det är nog tur att jag vaknade vid 05:00 imorse.

Såhär på morgonkvisten kan jag ju dessutom dela med mig av ännu ett favoritfoto från bröllopsdagen:

Foto: Helena Holmgren

Jag kan för mitt liv inte minnas vad mannen sa i det ögonblicket .. men uppenbarligen tittar vi ju på något. Oavsett var det den lyckligaste dagen i mitt liv!

Pluggar på låtsas...

... deppar och fuskskriver.

Jodå, två dagar innan deadline sitter jag här. Med en halvläst bok, panik och skrivkramp. Joråsåatt... Det var ju precis min plan det här.

Frågan är om man ska deppa ihop eller bara bita i det sura äpplet? Problemet är, med det där förbannade sura äpplet, att ju mer jag biter desto större tycks det bli. Det skulle kunna ha att göra med att två kurser drar ihop sig samtidigt som jobbet kräver mer än 200 % nu innan jul. En logisk följdfråga nu skulle vara vad jag i sådana fall gjort för att åtgärda detta de gågna två veckorna för att slippa hamna i den här situationen...

.. om vi säger så här.
Det har improviserats. Mycket. Inte bara idag på teaterscen inför barn, föräldrar och pedagoger. Utan mest hela tiden. Någon äter upp min tid. Någon är inte jag. Någon är livet.

Nu ska jag återgå till mitt deppande. Och till mitt sura äpple.

Som ett glädjeämne mitt i allt elände fick jag avbryta mitt skrivande någonstans här på slutet då kattjäveln försökte tända eld på sig själv (igen...) och lyckades såpass bra att han numer är svart längst ena sidan. Hurra!

Adventsfrukost

.... med allt vad det innebär!

Imorgon...

... är det redan två månader sedan! Istället för att flytta boken in till sovrummet fastnade jag framför bröllopsbilderna på datorn. Sådan lycka. Sådant kärleksrus. Så fort det gick!

Som jag älskar denna man!

Som om inte det vore nog att det redan är två månader sedan dagen med stort D. Nej, tiden maler sig obevekligt framåt i en hiskelig fart!! Nedräkningen mot jul har börjat och luciasånger övas intensivt. Man vet att det börjar gå till en överdrift när man nynnar "ute är mörkt och kallt" redan kl 07:00 en onsdagsmorgon. Det är tyvärr väldigt många dagar kvar till lucia (15 för att vara exakt, inte för att någon räknar...) och definitivt alldeles för många för att sångerna redan ska nynnas och hummas en onsdagsmorgon.

Dessutom har Nisse Nys postat hemligt paket till mig och mannen och de första julklapparna är inhandlade. Men vart tog hösten vägen? Nyss var det ett par dagar kvar till bröllopet och nu är det bara 26,5 dagar kvar till julafton (inte för att någon räknar där heller) Vad hände? Vart tog all tid vägen? Hur ska jag klara av att inte få panik när min utvecklingsrapport ska vara klar í januari och januari närmar sig med stormsteg. Men kanske viktigast av allt: vad ska ätas på nyår?

Mm. Så kan man tänka.

På fredag vankas visning av lägenhet och sedan ett besök på Liseberg med bästaste mamma och syster. Resterande helgtid ska tillbringas med att städa och pynta. För kan man inte mota bort vintern och julen, så kan man lika gärna hälsa den välkommen med buller och bång.

Den lilla röda

Sitter i soffan o belönar mig med lite glögg. Fönstren är tvättade, lägenheten dammsugen, ugnen skurad, träningen avklarad... Det enda lustiga är att trots nystädad lägenhet ligger det en bok kvar framme. Mitt på vardagsrumsbordet ligger den. Minsann. Ignorerad

Tvättmaskinen brummar tyst i bakgrunden och maten står förberedd o klar, i väntan på mannens hemkomst. Förmodligen är jag den mest effektiva och duktiga fru som finns. Kylskåpet är förövrigt också skinande rent. Tog det i samma andetag som spis och ugnsrengöringen. Jodåsåatt.. utan större problem.

Det enda underliga är, att den där boken, den lilla röda, som det snart kommer börja att brinna i knutarna kring, den ligger där på bordet. Orörd. Ignorerad. Bortglömd?

Jomensåatt, imorgon. Då minsann. Flyttar jag nog boken till sovrummet istället...

En smartphonehållare...

... till bebisar?! Jag saknar definitivt ord för detta och om någon där ute skulle mäta min ilska så skulle denne någon definitivt klassa mig som aningens upprörd på gränsen till förbannad!

Dagens upplevelse, i mötet med leksakskatalogen, blev ett brutalt uppvaknande till en värld som helt uppenbarligen både ignorerar och inte lyssnar till den allt hetare diskussionen om genus. Det kunde ju ha fått stanna där, kan man ju tycka, för det är liksom illa nog att man numer säljer duplo som inte bara har blivit smalare om höfterna, utan dessutom bär smink och finns på de rosa utmärkta sidorna i katalogen, medan de farliga legogubbarna med svärd och pistol finns på de blå sidorna. Bara det får mig att se rött. För att sedan göra mig riktigt förbannad har de dessutom tillverkat en ratt, en ratt att sätta smartphonen i. Så att bebisarna också kan ha en telefon. Så att de också kan se och uppleva. Och interagera med något som är DÖTT. Som inte är mamma, pappa, syster eller bror. Men som låter spännande, blinkar och byter bilder i ett hiskeligt tempo. Som om bebisar fick förlite stimuli i de intryck de redan har runt omkring sig. Jag ska inte gräva ner mig i ilska över detta. Människor är fria att göra som de vill. Men förbannad, det blir jag. Egentiden skrämmer mig och jag funderar över vad som egentligen är viktigt här i världen.

Nu lämnar jag högtidligt den diskussionen bakom mig, för jag anser inte att smartphones är dåligt, eller att ny teknik inte borde användas. Men hur, när och varför de används borde diskuteras. Helt klart.

Som kanske har listats ut så har jag fightats med en leksakskatalog idag. Trots försök blev önskelistan inte speciellt lång från finaste guddottern, men gott te, fullkornsskorpa och nyttigt dösnack om kök och viktigtheter blev det. Helt klart en väl bortslösad söndag. Mannen var iväg och stöttade de gul-svarta in i seger och visst lyfter vi hatten för de som sprang hem segern på fotbollsplan idag.

Äntligen...

... har jag lyckats lura datorn och på så vis lyckats med att lura in mig till mitt eget bloggkonto! Jodåsåatt... här är det inbrott på hög nivå som gäller. Tydligen vill min dator inte alls fungera med google. Varför? Det är en mycket bra fråga utan något särdeles bra svar från mig.

Konstatera kan vi göra i alla fall att helgen varit underbart mysig med finbesök av mamma och bror. Det hela avslutades med middag på restaurang Vinci och bio igår kväll. Bond bjöd definitivt på det som förväntas: biljakt efter 10 sekunder in i filmen. Men sen gick något fel. Inga explosioner, ingen definitiv Bondbrud och inga galna stunts. I en och en halv timme fick jag sitta där och vänta, sen äntligen sprängdes en byggnad. Vi tackar och bockar för detta.

Tilläggas kan också att förkylningen som varit min kompanjon i över en vecka nu fortfarande sitter där den sitter. Hostan är definitivt värst och tycks inte vilja vika sig det minsta. Mannen sympatihostar lite på nätterna nu med vilket gör att vi sover fantastiskt bra båda två.

I övrigt funderas det på julpysseldagar, julklappar, julgardiner och det faktum att det snart är första advent. Det funderas och pysslas också med tackkort, kalendrar, sortering och namnbyten (kan meddela att skatteverkets blanketter för namnbyte är det värsta jag någonsin försökt ta mig igenom, de borde skriva en bok i hur man fyller i en blankett på krångligast möjligaste vis).

Och så drömmer vi lite, mannen och jag, om att åka iväg på den där resan. Bröllopsresan. Och om att bygga det där huset på kullen där jordhögen och stenen idag bor.

Det är bra att drömma (och här blåser vi nästan bort i Rättvik, midsommarafton 2012)

Oj då.. så bittert det blev.

Ringarna...

Sitter och drömmer mig tillbaka till Rom och den fantastiska morgongåvsresa min man tog med mig på... vet att jag borde ta tag i balkongstäd, plugg och träning... men skyller lite lätt på magsmärtor, huvudvärk, trötthet och omotivation och stannar i liggande, så-nära-fosterställning-man-kan-komma-medendatoriknät-position. Senare ikväll vankas det egengjord rödvinssås, potatisgratäng och lövbiff. Förhoppningsvis står det inom kort en blåbärspaj i ugnen också. Dessutom borde basilikapannacottan eller citronsorben ligga i kylen/frysen inför morgondagens middag med svärföräldrarna, men det gör den tyvärr inte. Av logiska anledningar. Så som att man bör köpa ingredienser till dessa saker om man tänkt baka dem. Något som kan vara bra att minnas när man är i affären och inte sedan, när man kraschlandat i soffan och är sådär otroligt laddad för att återigen dra på sig skor, regnkläder, väska och gå ner och handla. En fredagseftermiddag på ica. Konstigt att det tar emot...

Funderar kort och gott på att förhandla med mig själv: OM jag tar på mig regnkläder och promenerar ner till stadens centrum så får jag köpa mig något fint när jag väl kommit ner till stan. Något jag verkligen inte behöver från den fina affären på hörnet. Jag har till och med ett presentkort i den affären som bara skriker efter att få användas. Men återigen: en fredagseftermiddag i city? Bland regnkaos, blöta strumpor och bittra, icke ännu hemkommna varelser... oj så omotiverande. Nej, bitter är jag inte, men så in i själen trött, det är jag!

Snart är det visst...

... två veckor sedan som jag vaknade med pirr i hela kroppen. Jag skulle säga ja till den finaste människan i hela världen, och inget kunde kännas mer rätt eller enkelt. Men ändå. Vilket pirr.

Imorgon åker vi på morgongåva nr.2. Första turen gick till Rom. En resa som hur jag än försöker inte kan beskrivas med meningar, utan bara med små ord här och där: magi, fantastiskt, rödvin, skratt, kärlek, romantik, historia, upplevelse och överraskning.
Andra turen går till Stockholm. Chokladmässa, mys och middag står på schemat. För att vi kan. För att vi är nyförälskade men ändå inte utan mer på djupet störtkära. För att ingen annan ändå står ut med oss. Och det är helt underbart.

Återkommer när de rosa molnen skingrats.

Nu...

...kan det bara sägas som så att jag gifter mig på lördag!

Oj.
Stort, galet, spännande, underligt, härligt, roligt, fantastiskt och alldeles alldeles underbart. Det är precis det som pågår här nu.

Det är till att få be om att återkomma sen helt enkelt.

Jo just! Ett stort grattis till världen säger vi dessutom idag till en liten kille i Jönköping. Två blev tre, världen ställdes upp och ned och kvar blev en liten familj. Underbart.

Jomensåatt...

...ett finfint besök på Mandys och efterträttsglass i Varberg fick avsluta dagen som började 06:30 efter en natt med mardrömmar och totalkass sömn.

07:15 gav jag upp, klev upp och mötte dagen: strålande sol. Morgonpromenaden blev ett faktum och någonstans där efter blev det brått.

Det var byggdegårdsmöte med blivande svärmor på schemat! Fullständigt egenansvarig, då mannen kidnappats iväg på svensexa, kastar jag mig in i bilen 10 minuter försenad från start. Anledning? Minnet. Och en låda med stenar. 78 stenar. Plockade i iskallt vätternvatten. Jag ska aldrig mer gifta mig.

Kommer i tid trots allt, med en liten nick mot himlens vakande änglar och trafikpolisens frånvaro, och sen startade vi upp, svärmor och jag. Vi mätte, bar, möblerade, ändrade oss, räknade, funderade, bar och räknade lite till. Har jag sagt att huvudräkning är min starka sida? Jodåsåatt... Efter en stunds funderande och x-antal timmar med måttstock i tylldrömmars land kunde följande konstateras:

Det kommer att finnas sittplatser till alla gäster (hurra!), drömmen om vita stolar: genomförbar (dubbelhurra) och förmodligen (vilket jag inte hurrar för förens efter bröllopsvalsen, ack denna irriterande, skrämmande, taktkrävande nagel i ögat) kommer det finnas ett fantastiskt stort dansgolv! Hurra!

Om jag inte drömmer om 120 cm mått delat i 4, gånger 4 sittplatser minus rörelseutrymme plus ja vad det nu än var, samt 16 gånger vadå för att det ska bli 85, ja.. då kanske jag kan se det som ett hälsotecken. I annat fall: hej bröllopsbubbla, nu kommer jag!

Underkläder..

... är ett avsnitt för sig. Sällan har jag svettats så mycket, varit så villrådig och haft så litet hum om vad som behövs och hur det ska sitta. Som tur var fanns bästa T på plats och kom med råd och knäppte knäppen som aldrig förr. Tur det kan det villigt erkännas, jag hade stått där än annars, i en djungel av BH:ar, korsetter, strumpor, strumphållare och spets.

Nu ligger dock alla godsaker tryggt undanstoppat från mannens nyfikna blickar. Imorgon skall de prövas igen, då ihop med klänningen som äntligen skall sys in o ändras! Jay!

60..

... tryfflar är rullade (och vad är väl 140 tryfflar till, jag är ju så gott som färdig!), skor, paraply, och väska hänger fint och väntar. Den närmar sig minsann, dagen med stort D. Onsdag vankas det besök hos de som kan det här med underkläder, torsdag sys klänningen in. Nerverna är på plats och lyckokänslan i magen går inte att ta miste på.

Dessutom blir det lägenhetsvisning, kräftskiva med tillhörande kräftfiskekväll, möte kring diverse husritningar, skolstart och kalas inom kort. Livet lunkar på i 120 och det är bara att kliva på tåget. Tacksamt.

Men efter en härlig kickoff med jobbet kan det ju tilläggas att energin sviktar en smula. Idag blir det bara en go promenad, middag o film. Och ett lätt (panikartat) ingrepp på vår nytapetserade vägg. Kräket, tillika kattjäveln, ansåg tydligen att väggen var snyggare när den befann sig i strimlor, så han återinförde den sönderklösta väggen i arbetsrummet. Vi tackar för detta och möblerar återigen om efter vart katten klöst. Hurra!

Första dagen på jobbet...

... och språngmarschen ner till bussen satt som den skulle. Kaffet blev som vanligt intaget någonstans mellan garderoben, tandborstningen och ytterdörren medan frukosten intogs stående i hallen.

Hej vardag! Nu jäklar drar vi igång hösten!

Nu minsann..

...drar det ihop sig. Pirr i magen och kittlande nerver! Tänk vad ett litet papper kan göra!

Vi har även hjälpt de bästa med att flytta. Det bars, åts flyttfika, flyttpizza och pratades renovering. Ett hus byter ägare och en dröm går i uppfyllelse. Så enkelt och så underbart.

Dessutom har ett visst intyg kommit i min ägo. Inte nog med att jag har en examen, nu har jag dessutom förskollärarlegitimation. Hurra! Och i höst vankas det vidareutbildning i form av Reggiokurs och ett masterprogram. Jomensåatt, jag kom minsann in! I rena farten tackade jag ja till allt. Hösten tenderar nu därför att bli aningens intensiv. Som förberedelse inför det har jag åkt på en dunderförkylning. Hurra!

Idag är det..

... Anna och Samuels dag. Johodå. Den 28/7 är det bara deras dag hela dagen. Det vankas bröllop minsann! Det liksom pirrar i hela kroppen och trots att regnet står som spön i backen så vet jag att en vackrare dag kan dessa härliga människor knappast få.

Och jag har sådan tur att jag får vara med och hjälpa brudparet idag, först med en brudskål och sen med att servera förfriskningar när dagen går mot natt.

Nu bär det strax av till kyrkan för att lyssna till när de säger ja till varann..

Det kan också tilläggas..

...att vi numer är ett rivjärn kort.

Mannen gjorde en enorm insats med handduk, isvatten, plåster och desinfektionsmedel. Med lite vilja kunde man faktiskt se ett rött streck på tummen. Med mycket vilja, kisande i motljus och en släng av vild fantasi kunde vi dessutom konstatera: bloddroppar.

Nu har lugnet åter lagt sig i lägenheten och första semesterveckan går mot sitt slut. Efter ett storartat alldeles underbart 1års kalas med förmycket kakor och tårta (precis så som det ska vara och som det alltid blir), lite husspan och prat kan ju detta bara avslutas på ett sätt: med rödvin och Hugh Grants alla storfilmer. Ljuvligt!

När vi kom hem..

...var det någon som bestämt sig för att nästa gång, då följer han med. Oavsett!

Vadstena

... och historikern, tillika mannens far, berättar den ena historien bättre än den andra. Solen lyser och frosten tycks äntligen ha släppt sitt tag om Sverige.

0530..

... då ringde klockan. Semestern har börjat! I Gränna, ett par timmar senare, är tröttheten överhängande. Snart vankas det dock kaffe, polkagris och frukostsmörgås med köttbullar och stekt ägg. Det är semester det!

En del av hennes brutala charm...

... sagt med lite värme i rösten så sammanfattar det mannens mormor på ett fantastiskt vis. Trots att hon inte längre finns hos oss i fysisk form, existerar hon om möjligt än mer i vår tanke. Saknad och älskad. Helt klart.

Gårdagen var underbar. Winnerbäck gjorde en enastående insats på scen, sällskapet var fantastiskt, vädret lämnade visserligen lite att önska men det uppvägdes av lyckan över att bara få vara, lyssna och känna.

Det hela avslutades med en strawberrydaquire på Heaven23.

Idag har det shoppats, förberetts och diskuterats. Vi har också hunnit med att besöka syster i sitt nya boende, äta en fantastisk lunch och påbörjat en ny packningsomgång. På måndag bär det av på en historisk resa till Omberg och St. Annas skärgård. Jay!

Balans...

Kliver över katten, samtidigt som jag balanserar en nektarin efter bästa förmåga ovanpå ett lock, har nycklarna i den andra handen och väskan över axeln. Öppnar dörren med armbågen, föser in katten med ena tån och stänger samtidigt dörren med ena axeln. Nektarinen vinglar oroväckande men ligger kvar. Nu återstår sista momentet: låsa dörren. Jodå. Upp med nyckeln, in med den i överlåset och då...
Duns... Duns... Duns. Nektarinen tar snabbvägen ner till porten, tre våningar längre ner. Klafs är det sista ljudet som hörs av den när den med omåttligt precision har lyckats trilla hela vägen ner. Grattis. Ingen frukt, men såväl en förvånad granne som minuten senare (jag är nere på sista trappavsatsen) kliver över den mosade nektarinen. Om jag tog på nig skulden? Inte en chans, men jag städade snabbt undan...

3,5 dagar kvar till semestern!

Ikväll..

...ska jag och mannen gå på dejt i Göteborg. Med varandra. Bara för att vi kan. Det lustiga är att det nästan kittlar lite i magen. Underbar känsla.

Igår kväll roade vi oss på varsitt håll, det var så att säga personalfestskväll. Semester firades in, potatiamjöl och salt blandades och ströddes över parkettgolv, det buggades, trillades och torkades upp missöden. Ett balkongbord gick hädan och en vit tröja har förmodligen sett bättre dagar. Man kan kort och gott påstå att det var en lyckad afton som avrundades i goda vänners lag, på Scandic Hotel, med en drink. När klockan ringde imorse 0530 önskade jag dock att jag hade avrundat kvällen aningens tidigare. En klen tröst i sammanhanget är att jag mår betydligt bättre än många andra idag. Tur att tidig morgon betyder tidig helg! Jay.

Funderar...

...över hur svullet ett öga kan bli när två myggor gått lös på det och hur man, utan att gnugga sönder hela ögat, kliar på myggbetten på bästa sätt. Ovanifrån, underifrån eller helt enkelt direktattack från alla håll samtidigt?

Mm, vidare funderas det på när det är dags att stämpla in på jobbet imorgon och huruvida det ställer till ett totalt kaos eller inte om jag stämplar in en timme försent, då mitt schema gått upp i rök.

Därutöver har mannen och jag minsann storstädat idag, till och med de där förskräckligt smutsiga fönstrena fick sig en omgång. Duktiga oss. Det är konstigt det där, hur man efter en helg av aningens förmycket mat, dryck och fantastiskt sällskap får behov av att storstäda hemma tills hyllorna glänser som aldrig förr.

Som topp på hur duktig man kan vara under en dag åkte vi sedan och handlade. Jodå, hem kom vi med diverse. Rökt salt (fråga inte, jag har inte en aning hur detta kunde följa med hem, har letat förgäves efter ett recept som kan göra sig skyldigt men förgäves), storpack lax (med tanke på de tre förpackningarna som redan ligger i frysen behövdes detta verkligen), kantareller, en squash och vaniljglass. Vi skulle ha svartpeppar, kattmat och mjölk. Mjohodå, hjärnan är på topp idag.

Som avslut kan jag bara säga det att de två kockarna som kom från Gastronomi 11 igår och lagade mat till oss alla, i ett storslaget och kombinerat födelsedags- och uppskattningskalas för såväl döda mormödrar som levande 70-åringar och underbara föräldrar/svärföräldrar, var helt fantastiska och lagade vansinnigt god mat! Helt klart värt att lägga lite extra pengar på så att man kan umgås med dem man älskar och håller av istället för att springa runt och laga mat. Dessutom, att se minen på dem vi överraskade är så svårslaget underbart att man skulle kunna göra om det igen bara för att få se dem så glatt överaskade!

Tänka sig..

...att det blev fredag denna veckan också. Nu väntas det på att stämpelklockan ska slå över så att jag kan få åka till Bollebyggd än en gång.
Idag väntar inte mindre än 6 ritningar på oss! Jay.

Det stundar dessutom en härlig helg i familjens tecken med golfmiddag, släktkalas och utlovad myssöndag med frukost hos blivande svärföräldrarna med efterföljande soffhäng-hela-dagen-dag med mannen. Det görs minsann tummen upp för det med.

Här...

....gör vi inte många knop idag. Tröttheten mördar mig långsamt medan regnet envist fortsätter trippa ute på balkongen, vilket tröttheten hurrar glatt för då det gör ögonlocken än tyngre.

Å andra sidan ligger jordgubbar och väntar i ett durkslag, en gammeldags paj står i ugnen och snart vankas det sommrigt matprogram på tvn. Den enda som saknas nu är mannen. Han fick åka till Norge i jobb... Nämnde jag att det är lite ynkligt här idag också? Synd om mig som har blått knä, ingen bil, är ensam hemma, har jobbat 5 timmar övertid, får gå i regn från bussen och sedan dessutom måste dammsuga lägenheten i min ensamhet, fastän doktorn sagt att jag bör vila?! Jopps, ynkligt är det.

Men imorgon får jag fira, därav pajen i ugnen (se, inte ens den får jag njuta av idag!), för de bästa har köpt hus. Dessutom har ett annat fin fint par gjort slag i saken och förlovat sig. Jojo. Man kan inte annat än att le, det blir så mycket varmare i hjärtat då.

Vackert blir det...

... när man låter barnen fylla pepparkaksformar med pärlor och sedan slänger in allting i 200 grader á 5 minuter.

Bakat o klart.

Mitt knä är blått..

... låret är svullet och livet känns orättvist.

Man kan fundera på hur detta kunde hända. Var det inatt, när jag vaknade av att jag trodde att knäet gick av, men sen mest mindes det hela som en ond dröm? Eller var der när jag enligt konstens alla regler balanserade med en trasa i ena handen, ett akvarium i den andra, uppepå en kontorsstol och denna bestämmer sig för att göra en kraftig snurr varpå jag kastas bakåt (observera att kastas är måttligt överdrivet) och kläms fast mot en vägg?

Nåväl, ont gör det och efter en kort löprunda, som mest blev en haltande promenad, kan det ju tilläggas att det inte känns bättre i mitt blåa lilla knä.

Jordgubbar..

... dalahästar, lite förmycket grädde, lång tid i bilen och mysigt sällskap.

Midsommarafton firades i Rättvik, i ett rött litet hus med vita knutar, precis vid en sjö, mitt ute i en skog. Dit kidnappade vi en vän som samma dag fyllde 25. Om hon firades med pompa och ståt? Ooja. Morgonen startade med champagne och avslutades på samma sätt, många timmar senare. Däremellan sjöngs det sånger, åts god sill med tillhörande knäckebröd och nubbe, plockades björkris, gjordes kransar och pyntades bilar. Dessutom fick vi se en midsommarparad med dalfolk som spelade fiol! Så underbart. Och i dalarna är det tydligen okey att fira i dagarna två, så på midsommardagen åkte finklänningarna på igen och så bar det av för att se midsommarstången resas och sedan dansa kring densamma. Mycket roande.

Avslutades gjorde det med jordgubbstårta i Avesta innan bilen styrde hemåt. Härliga sommar!

Idag har dessutom nedräkningen börjat. 14,5 arbetsdagar kvar innan efterlängtad semester! Då vankas det 1 års kalas för finaste guddotter, en resa till Omberg och en till Tyskland samt en väns bröllop, då det påstås att jag ska servera drinkar. Ja, det längtas!

Man kan ju tro...

...att när man får erbjudande om att dö en långsam och smärtsam död så tackar man nej.

Icke.

Man tänker: nu var det ju ett tag sedan sist, kanske är det lite bättre denna gång. Jag har ju fått bättre flås, finare form och framförallt så har jag glömt bort hur det var förra gången.

Man tänker också: hur lång kan en timme egentligen vara?

Numer kan dessa frågor besvaras på följande vis: en timme är oändligt lång! 60 minuter är evighetslånga när klockan tycks gå baklänges. Det är ren och skär lögn att man inte minns förra gången: det enda man kan ha gjort är att man förträngt hur illa det faktiskt var. Hur ont det gör, hur yr man blir, att lungorna nästan sprängs och att benen bränner av den värsta av alla mjölksyror.

Det hjälpte inte att vi cyklade (observera att jag nu direktciterar) "med en snygg italienare, utan taktkänsla i benen men med betydligt större och bättre känsla för takt bara aningens högre upp". Japps, det anades en betoning på större.

Inte heller hjälpte det att tjejen framför mig lovade att hjälpa mig upp på cykeln om jag trillade av eller att vi visualiserade saker som: "nu når vi snart toppen, däruppe ser ni en vägg. Vi ska rakt in i den: och vidare!" Min vägg var gjord av mjölksyra och överlevnadsinstinkt. Den var stenhård och brutal.

Fast å andra sidan... Nu efteråt, tryggt uppkrupen i soffan, efter att ha bakat 35 knäckebröd, så måste jag ju erkänna att inget får en att känna sig så duktig som ett väl genomfört spinningpass!

Det finns bara en man..

... som reser sig upp, efter att ha totalkvaddat sin bil, och obekymrat borstar bort lite damm från ena axeln. Hans namn är Bond, James Bond, och tydligen är det han som står för underhållningen här idag. Mannen som sitter bredvid mig i soffan har nämligen somnat.

Fantastisk dag i övrigt idag. Promenad, middag och film med de bästa.

Hjärncellerna har dessutom fått arbeta på högvarv idag. Det inleddes redan när vi tvättade bilen imorse och jag ska klättra bak i baksätet för att torka fönstrena där. Vem fastnar (har jag berättat att jag är vig som ett kylskåp?) och tvingas tippa över på rygg för att komma loss? Mannen var dock oerhört road, speciellt när jag tvingades lyfta över mitt eget ben på ett mycket graciöst vis. Jodåsåatt...Vid middagstid prövar jag mannens tålamod ytterligare genom att flytta på det glas han just håller på att fylla med vatten. Resultat av det? Ja... blött blev det.

För att sedan avsluta kvällen med flaggan i topp bestämmer jag att jag på onsdag ska lämna min lägenhetsnyckel till bästa Tess direkt efter jobbet. Inga konstigheter alls... tills insikten slår mig (med måttlig hjälp från de övriga) hur kommer jag in, när mannen är i Tyskland och min nyckel är hos Tess? Efter lite tankeverksamhet (då jag bistår med ytterst få goda idéer) konstateras det att mannen knappast behöver ha en nyckel med sig till Tyskland och saken löser sig då automatiskt. Det komiska i detta är, att hade inte de andra knäckt nöten åt mig idag, hade bästa Tess och P fått åka ner och öppna dörren åt mig på onsdag. Garanterat. Det är min vardag i ett nötskal. Man kan inte vara bäst på allt helt enkelt.

Såg ett vackert..

... brudpar när vi vandrade genom staden förut och slogs av insikten att det snart är vår tur. Underbart!

I övrigt väntas det här... Ikväll får vi nämligen finbesök från Fristad och middag på Vinci är inplanerat. Det gäller att slå på stort när gäster så långväga ifrån (knappt 15 minuter med bil, och vi har redan setts en gång idag) kommer och hälsar på.

Och så spanas det på 1års presenter. Den vackraste bebisen som någonsin skådats har blivit stor, hur det nu gick till, så nu funderas det flitigt på vem som inte behöver en gunghäst i form av en elefant, ett minitrumset eller ja, ståltråd?! Hm. Ja. Den som lever får se helt enkelt.

Skratt eller gråt...

... men saken är den att jag föll pladask. Charmigt? Knappast. Men det gick inte att säga nej. Mannen vägrade dock att gå ut med kattlådan ur affären, han som annars är så modig av sig. Jomensåatt, alla har vi vår gräns...

Det duggar tätt...

... bland inläggen nu. Jomensåatt, jag tar alltid klagomål på bästa sätt.

Denna morgon har jag dessutom nästintill överträffat min egen effektivitet. Väcker mannen kl 06:00. Simning står på schemat och kl 06:25 står vi laddade utanför badhuset (mannen har knappt öppnat ögonen). En liten miss här är att badhuset har sommarstängt, vilket leder till viss irritation i leden. Som tur är, är det bara att kasta sig i bilen och kl 06:35 står vi utanför simarenan istället. Där uppstår det lite förvirring kring låstekniken på skåpen men det löser sig snabbt (mannen fick gå ut och köpa hänglås och är på ett underbart, fantastiskt skithumör). Därefter simmas det i 35 minuter. Sen hinner jag: åka till sjukhuset för att återigen överdriva min egen användning av en viss bettskena, kliva in på apoteket, promenera in till stan, köpa frukost och hoppa ombord på bussen till jobbet 08:40.

Jomensåatt, lite nöjd över prestationen är jag. 

Som ett tillägg..

... till föregående inlägg så kan det meddelas att någon gick som skolungdom när hon skulle åka buss! Önskar att jag kunde skratta triumferande, men det var som ett slag i magen... (det är bittert att inte ens få köpa trisslotter utan att visa leg) när jag dessutom gjorde det enda rätta och meddelade att jag minsann skulle gifta mig till hösten och således var både över 18 och lite till, stirrade busschauffören på mig och sa:
Nejmen.. du ser ju så ung ut. Det trodde jag aldrig.
Så skolungdomsbiljett blev det och jag erkände mig besegrad.

Och huset då? Jo, vi har nu ytterligare ett företag med i matchen och är om möjligt än mer förvirrade. Som grädde på moset åkte vi sedan och köpte en ny dammsugare, vilket i sig har mycket lite med saken att göra, men i affären där möter jag en fd kollega (manlig sådan) och jag utbrister: nej men! Visst har vi jobbat ihop? Det var väl du som sov hos mig?!

Jo, jag skyller på en överhettad hjärna. Inser samtidigt som jag öppnar munnen hur det skulle kunna låta i vissa öron. Mannen suckar över mina förvirrade försök att förklara och min fd kollega skrattar gott och erkänner glatt båda brotten. För vänner var allt vi var.

Därefter, med en ny superdammsugare i baksätet (vilket i sig fortfarande är en parantes), beger vi oss för att förbereda inför midsommar... Av någon underlig anledning har jag blivit ett planeringsfreak, och allt är nu klappat och klart in i minsta detalj. Man undrar ju om sådana här åkommor smittar?

Sitter i en busskur...

... och fryser häcken av mig medan jag funderar på oerhört viktiga, världsliga frågor. Jag funderar bland annat på hur man nuförtiden gör när man ska åka utanför en zon med bussen, om det finns gott kaffe i Bollebygd och om vi ska hitta ännu en intressant människa som vill bygga vårt hus.

Det funderas också lite smått på vart mina nycklar tagit vägen, då de efter morgonens kaos tycks vara puts väck. Detta ihop med tre dagars intensivt kaffedrickande, en mindre lyckad parkering (knappast mitt fel att parkeringshjälpen slutat fungera, dessutom är det bra att stå så nära kanten man bara kan, även om det innebär att bilens främre del eventuellt skrapat i lite grand! Inget märke, inget att bli upprörd över. Så har det minsann alltid varit...) och slarv med sömnen har resulterat i magkatarr. Jag gratulerar mig själv, plockar fram min pillerburk och förbereder i huvudet helgens meny:sojayoghurt. Har jag tur visar sig det hela vara en släng av hypokondri.

Dåligt uppdaterad...

.. får jag minsann höra att bloggen min är. Jag lever i förnekelse och tänker att vad är väl en månad eller två hit eller dit.

Men det händer tämligen mycket på så kort och obetydlig tid. Inte bara att jag förmodligen tappat de få trogna läsare jag har utan även:

Underbar möhippa med jobbet. Finare gäng får man leta efter och som de hade planerat för mig och den andra bruden som skulle nappas! Det skrattades och dansades och skålades, skålades lite till och avslutades med mat, vin och sist men inte minst lite fotboll.

Vi har också firat den lilla mamman som fyllt 50 år. Detta gjordes, otippat nog, i en byhåla vid namn Filipstad. Det är bara det att där råkar ett av landets mysigaste Bed and Breakfast ligga! Apotekargårdens B&B förtjänar definitivt ett besök eller tre och så fort ett tillfälle ges åker vi tillbaka! Helst av allt hade jag flyttat in där på heltid. Frågan är ju bara hur mannen ställer dig till detta påhitt...

Dessutom har bästa bror gått ur 9an och liten blev plötsligt stor.

Den vackraste av alla klänningar har hämtats, smycken har införskaffats, frisör har kontaktats... Man kan helt enkelt säga att bröllopsbestyren flyter på. Som tur är så får jag öva mig lite i juli, då det skall lekas bartender kollegans bröllop. Jay!

8:21

... och vi åker vilse i det avlånga landet. Efter panikletande hittas en karta från artonhundrafrost. Och lungnet återställs... Enda problemet är att kartan vid första anblick verkar visa vägarna i Finland. Efter ytterligare en stund i förvirringens tecken kan det svenska landet hittas och vi är tillbaka på spåret!

Gävle är destinationen och mannen hävdar envist att han minsann hittar, utan karta. Jojo.

32700 steg senare...

... benen är lite stumma och en dusch behövs, men i övrigt är vi vid synnerligt gott mod! Medalj och allt fick vi. Hurra!

Morgontöcken...

...och jag kunde svära på att gitarren var en bäver. Chockad kravlar jag mig bakåt i sängen och stöter ihop med mannen. Just som jag ska meddela det otroliga, lyckas hjärnan komma ikapp och ögonen fokusera. Hjärtat lugnade ner sig och morgolugnet la sig åter.

Fantastiskt sätt att vakna på. Verkligen.

Något att tro på..

... idag har jag stått upp för den goda sakens skull, för det jag tror på och för det viktigaste i vårt samhälle, det vår framtid vilar på: barnen.

Jag skrek mig någorlunda hes och upprepade slagorden gång på gång och budskapet skar genom vårregn och onsdagstristess: våra löner är för låga, nu måste något hända!

Inte enbart för vår skull, utan även för barnen som faktiskt är vår framtid. För om ingen vill utbilda sig till lärare, vem ska då lägga grunden till det livslånga lärandet? Vem ska motivera, inspirera, utmana och utforska tillsammans med barnen? Vem ska utbilda alla blivande ingenjörer, doktorer, tandläkare och busschaufförer?

Nej, nog nu. Mer i lön vill vi ha och jäklar vad vi är värda varenda krona!

Tisdag morgon..

...och det är andra dagen som 4 minuter av min livstid går åt i väntan på bussen. Kanske kan detta äntligen ha blivit en av alla dessa goda vanor som vi idag hektiskt, på snudd till hysteriskt kanske, jagar i hopp om ett bättre liv. Jag känner dock mig själv alldeles förväl och inser, utan den bitterhet som vanligtvis finns på plats en tisdag, att jag inom en mycket snar framtid åter kommer att jaga bussen. Precis så som det ska vara.

Dock håller den nya utmaningen mig stadigt i sitt grepp. Stegräknaren är tillbaka med allt vad det innebär! Första veckan gicks det ut hårt: 16.000 steg i snitt per dag. Ha! Denna veckan skrattar vi rått åt det resultatet och håller oss runt det mer häösosamma resultatet 10.000 steg. Men på söndag blir det Linnémarsch för att kompensera det hela lite.

Innan dess bjuder dock veckan på teaterspel på jobbet, skyddsombudsutbildning och härlig vårgrill hos fina Helle. Härligt!

Försöker förtränga...

... känslan av panik då jag inser att jag är på väg till tandläkaren, för att utvärdera en bettskena jag dyrt och heligt lovat använda, utan att för den delen vilja erkänna mina brott. En gång, för miljoners år sedan eller så mötte jag en vän som lärde mig allt han kunde: ljug för i helvete ljug var definitivt en av höjdpunkterna. Det blir förmodligen till att använda sig av denna metod idag. Lite skamsen är jag förstås, som sig bör.

Imorgon vankas betydligt trevligare händelser! Vigselringen kommer att hämtas. Hurra!

Ibland..

... kommer verkligheten och knackar på.

Ibland tvingas man att inse att livet inte ens är rättvist.

När man sitter och är sådär tillfreds som man bara kan vara en söndag när solen skiner, balkongen är nysopad och det står nyplanterade blommor i en kruka käckt på snedd i solen så känns det ju som att just ingenting kan rubba en sådan dag.

Det är tills man inser att verkligheten inte har tagit en paus. Den finns kvar och är precis så hård och kantig och elak som sist man krockade med den. Det värsta är när det inte finns några logiska förklaringar, rimliga anledningar eller ens en hållbar förklaring. Plötsligt blir allting annat bara världsligheter.

Då inser man hur skört allting är.
Men hur ska man göra när det inte räcker att ta tillvara på stunden?

Från den finaste...

Sen kväll..

... och pirr i magen. Imorgon är det ett nytt möte med en husleverantör. Johorå... Och förhoppningsvis får vi en ritning med oss hem. En ritning över en dröm och en framtid.

Jäklar vad spännande det är!

Cirka 20 dagar senare..

... och det som uppdateras nu är en semesterresa till de Franska alperna. Brides les Baines hette byn vi bodde i och allting som kunde hända denna semester hände.

Väskor tappades bort, näsor brändes, liftar fick stoppas i panik då blivande svärmor fick hjärnsläpp och bara vinkade till liftvakten som sprang efter henne och ropade "But madame! But madame!", skidor flög åt alla håll, blivande svärfar höll på att trilla ur liften och dra med mig i fallet, ett par panikångestattacker på 2800 meter (det blev visst lite högt och brant) men också helt underbara stunder och dagar med skratt, sång, god mat och dryck, ljuvlig skidåkning, vårväder (20 grader och shorts) och fantastiskt sällskap.

Blivande svärmor tog hem titeln "the weeks grej of the day!" när hon satte sig i fel bil på vägen hem och förstrött undrade varför vi hade slängt ut mattorna ur bilen. Fransmannen som städade sin egen bil stirrade förvånat tillbaka på blivande svärmor och frågade lite försiktigt om hon möjligtvis kunde upprepa det hon sagt på franska eller eventuellt på engelska. Behöver jag nämna att vi skrattade hela vägen till Sverige efter detta? Det kan sammanfattningsvis sägas att det har skrattats på den här resan. Så till den grad att magen värker av träningsvärk.

Lunch i solen, ett stående inslag under resan.

Jag har precis lärt mig svänga ordentligt
och är oerhört stolt över denna bedrift!

2942 meter över havet. Vi satt och åt lunch
och drack god öl med denna utsikt.
Då längtades det inte hem det minsta!

Snart...

... skall mannen åka iväg och träna. Ha! säger jag, som sitter nedbäddad i soffan, med värkande fötter och rygg.

Jag skulle ta det lilla lugna idag, då jag i slutet på förra veckan (och jag egendiagnostiserar bäst jag kan) drabbades av lite överansträngnings-nackspärrs-ont i knä-influensa med en släng av stress-symtom-ont-i-huvudet-sova11timmarpåraken-sjuka. Jomensåatt, vem behöver läkare?

Så idag skulle jag, hur det nu var med den där sjukan, ta det lite lugnt. Åker därför hem, startar ett brödbak, påbörjar en tårta inför fredagsmyset imorgon, städar, plockar ur diskmaskinen, vattnar blommorna, sorterar i kryddskåpet, organiserar i mjöl- och baklådan och lagar lite mat. Sådär på en höft.

Om det gick bra att ta det lungt? Johorå. Och nu äter jag upp bakläxan av det. Jag har brutalt ont överallt.

Imorgon blir det ett besök hos frisören, där det skall planeras inför stundande bröllop. Detta rundas sedan av med lite träning och sedan fredagsmys i all sin storslagenhet.

Hurra!

Imorgon...

... öppnar högskolornas/universitetens antagningar inför hösten 2012.

Det är dags. Det känns i hela kroppen och utmaningen det innebär är riktigt nervkittlande. En kurs och ett program skall sökas. Vart det leder kan bara framtiden utvisa. Den 16 april sker första urvalet. I juni får jag första beskedet.

Onekligen tillräckligt spännande för att göra våren outhärdligt lång.

I övrigt kan det meddelas att jag bränt näsan i den vassa vårsolen idag. Den är så vackert röd nu att den omöjligen kan missas (som om den inte var stor nog som den var). Så vi tackar för den och rotar samtidigt fram solstiftet från i sommras att ha som reserv på jobbet. Som tur är (missa nu för guds skull inte ironin) så kommer det snart att singla ner lite vit, kall snö från himlen, så sådär speciellt länge behöver vi ju inte oroa oss för vårsolen.

Fantastiskt.

Söndag..

Korvgrillningen ordnade till sig efter att mannen
åkt och införskaffat i lite tändvätska. Skam den
som ger sig!

... och vi bröllopsspanar lite, bygger hus i smyg och njuter av den falska våren som äntligen kommit tillbaka!

Det gäller att öva och provfotografera miljöer
 nu innan den stora dagen...

Middagen igår var underbar, om än inte den bästa vi ätit, restaurangen mysig och framför allt så var ordet för kvällen trevligt. Jomensåatt, som grädde på moset fick jag dessutom musslor att äta. Det var svårslaget.

Efter middagen så strosade vi ner mot staden och spelade ett par omgångar med biljard. Hade inte mannen kommit med sina fåniga regler hade jag och Tess vunnit storslaget.

Lycka...

...är att få åka till Allingsås och bara njuta, dricka kaffe på en bakgård, planera bröllop och husbygge för att sedan trilla över det som man faktiskt letat efter ett tag, men inte vetat om att man behövt. Joråsåatt... En liten stund befann jag och mannen oss i ett shoppingrus där både två och tre saker slank ner i rena farten.

Ikväll vankas det restaurangbesök med Tess o P. Vi gör tappra försök att hitta fler favoritrestauranger. Ikväll ger vi Villastan en chans och förväntningarna är skyhöga.

Jordplätten

... en fredagskväll i mars är det såhär drömmar ser ut

Smärtor o sådant

Vaknade imorse och kunde omöjligen vrida på huvudet. Eller, jo vrida går, men tillbaka till utgångsläget sedan? Ha! Det upptäcktes snabbt att det här med att hålla huvudet stilla är att rekommendera minsann.

Ikväll är det åtminstone fredagskväll och imorgon vankas restaurangbesök med de bästa så bittra är vi inte.. vilket faktiskt borde klassas som en bedrift efter en hel arbetsvecka. Det är nämligen otroligt lätt att fasta i bitterhetsträsket nu.

Ett ord:

Perfektion!

Aningens salt kanske, om självkritiken skall vina, men hellre det än osaltat. Dessutom, nästa gång kommer det bli perfekt

Idag minsann...

...har jag tagit in våren i mitt kök. Eller mitt och mitt och våren och våren: några limegröna o ljusgröna ting, kombinerat med lite vitt gjorde att tanken gick till våren i det kök som jag o mannen faktiskt delar på, även om det vanligtvis är så att han lagar maten o jag bakar.

Jodå, och sen har jag tagit mig i den beryktade kragen o varit vid återvinningen. Nåväl, den lilla som ligger sådär lagom långt bort (ner för trappan, över gården, runt hörnet i slutet av vägen) och som föga oväntat alltid är oerhört jobbig att gå till. Men idag minsann! Oj vad jag är duktig.

Och som grädde på det rågade måttet av duktighet kom jag ihåg gammelmonstret Mellisens födelsedag! Förmodligen, utan tvekan och invändningar, är jag den mest fantastiska matten i världen.

Och jo... Nu när jag funderar lite så har jag faktiskt ytterligare en sak att dela med mig av: min vigselring är beställd! 20 april skall den hämtas. Anteckna nu detta noga i det rosa anteckningsblocket med den rosa fjäderpennan.

Mer planering o middag...

...med fina Helle!

Givetvis dricks det rödvin och irishcoffe!

Fixande...

Pyjamasparty...

...med systeryster. Det var ett tag sedan man låg på en skummadrass i ett mörkt rum fyllt av lådor, ett ouppackat golv, två hinkar med färg och så förståss:  en ficklampa stående bara en armslängd bort. För lamporna i badrummet fungerar visst inte.. eller ja, de flesta lampor i huset är för tillfället ur funktion. Det renoveras nämligen. Dessutom, då mammsen bor i staden Gud glömde bort och där man får ropa: nu, nu är vi i centrum! (för annars missar man det så lätt), så åker raggarbilarna förbi då och då och väcker alla i sin omgivning.

Det är underbart att vara hemma.

Om att tävla med sig själv.

Idag har det varit en underbar dag!

Soligt, varmt, lunch ute, vattenpölar, blöta vantar och öppna jackor. En falsk vår har anlänt och jag älskar det! Dessutom har eftermiddagen tillbringats hos den bästa. Mat, kakor, mer kakor, bebismys och bröllop har avhandlats.

En ny idé har av denna anledning kläckts. En idé om maränger, pappersbitar, bokstäver och choklad (även om den sista ingrediensen inte håller i verkligheten var tanken ack så god) och jag njuter fullt ut av att få planera, diskutera, fundera, tänka om, samla inspiration och älta lite.

Dessutom har det här med vigselringar kollats upp. Jomensåatt, varm (för i normaltakt kan man inte gå, vilket kommer att avhandlas om bara ögonblickets läsning) och svettig samt lite stressad som sig bör sliter jag upp dörren till guldsmeden och klampar in. Därinne råder lugnet och paniken stegras lite, jisses, jag ska ju bara fråga en sak! Hur det nu var, så blir det tillslut min tur och med orden "har du lite tid över för mig?" inleds en aning förvirrad diskussion. För givetvis ville jag ju inte sätta ihop två ringar, jag ville ju smälta ner dem till en ny. Och givetvis var jag förlovad och ville ha en vigselring:
"Är det säkert att du vill ha en vigselring?"
"Ja!"
"Är du helt säker på att det är en V I G S E L-ring du ska ha?" (nu har guldsmeden börjat bokstavera)
"Ja?"
"Får jag se din förlovningsring?" (guldsmeden ser lurig ut)
Jag visar här min förlovningsring och berättar glatt att den 10 maj för snart ett år sedan sa jag ja till min blivande man. Givetvis utgår jag från att guldsmeden antecknade allt i sin lilla svarta bok, med sin lilla svarta fjäderpenna.
"Du SKA gifta dig!" (ren och skär förvåning uttrycks)
"Ja!"
Och där var vi äntligen på samma nivå. Det är lite svårt det där med ålder kan tänka och kommer det in någon som behöver visa legitimation för att köpa trisslotter är det att utgå från att ingen tror på en när man stolpar in och ber att få göra en vigselring.

Ja, och så var det ju det där med att springa ikapp med sig själv. Jag skulle bara gå hem från Tess idag, och kommer i höjd med sjukhuset när jag inser följande:
Jag är genomblöt av svett, jag flämtar lätt och jag har kramp i mina ljumskar. Jag har i stort sett småsprungit från Tess.
Grattis. Resterande väg gick jag i samma tempo, onödigt att sakta ner och bli kall liksom. Så nu är nytt rekord taget, 23 minuter mellan mig och Tess. Bra jobbat liksom.

Kanske skulle man börja maratongå?

Idag är det..

... ingen vanlig dag, för idag är det systers födelsedag, hurra, hurra, hurra!

I helgen blir det kalas.

Nu, här hemma hos mig, efter städning, matlagning, jagande av katt som snodde skinksmörgås och datasupport till svärföräldrarna, återstår det bara lite saknad. Mannen är bortrest. Förhoppningsvis på den sista resan för ett tag.

Pyttsan. Där ljög jag så bra att jag trodde mig själv. Han ska ju på grabbresa till helgen. Ha! Men lite saknad dödar inte...

Bittert här ikväll?
Johodå, både en och annan skulle faktiskt kunna få sig en känga. Tyvärr är det inga fysiska personer vi pratar om, vilket gör ilskan svår att rikta. Dessutom jobbar jag stenhårt med "alla har sina egna goda skäl". Funkar toppen. Verkligen.

Fördelen med allt detta är att det är tidig torsdag imorgon, och då vet ju varenda kotte att inget kan gå fel. Dessutom kommer mannen hem. Underbara ljuvliga torsdag!

Bröllopsmässan...

..är numer avklarad och lagd till handlingarna! Och visst var det mysigt! Kanske för att det utlovas drömmar mer sagolika än genomförbara, kanske för att sällskapet var toppen och stöttningen fantastisk, kanske för att det var så många inspiratörer där. Men också för att dagen påminner om att vår stora dag faktiskt närmar sig på riktigt. Nyss var det 13 månader och nu, efter ett andetag eller två, är set bara 7 månader kvar tills jag o mannen får säga Ja till varandra!

Det var dock en ganska trögstartad dag idag (man är liksom inte van att trilla i säng 0130 längre) och jag har därmed hunnit pröva konsten att koka ägg utan att ha ägg i kastrullen. Inte alls så svårt som man först kan tro. Så nu när dagen avslutas, efter en underbar söndagsmiddag med de bästa, är det ett trött par som checkar ut. Helt klart lite otaggade på vad den stundande måndagen har i sitt sköte.

Och så...

...när vi kommit hem igen efter en mysig kväll så inser vi att söndagen redan är här. Tid rusar förbi så oändligt snabbt.. och speciellt när man har en sådan härlig dag o kväll som vi haft. Det är kvalité och lyx på hög nivå!

Nu blir det till att vila ögonen en stund innan dagens aktivitet tar vid: bröllopsmässan. Förväntningarna? De är givetvis skyhöga.

Idag..

... regnar det ena stunden och snöar den andra. Till ingen förvåning alls. Jag yppade nämligen för Tess häromdagen att "jo, visst vore det mysigt med en promenad vid fint väder på lördag". Ha! Som om det skulle bli fint väder då. Istället verkar det som om att det blir kladdkaka, kaffe och te... inomhus.

Dagen igår däremot bjöd på fin fint väder och mannen (som varit hemma och sjuk i två långa dagar under vilka, pågrund av tristess påstås det, han utvecklat ett inormt intresse för kungahusets väl och ve. Mycket spännande..) fick följa med på en liten, och ack så långsam, promenad till Pickesjön. Väl där blev vi först jagade av den största snöplogen i världshistorien, minst, och vi var tvungna att hastigt hoppa av vägen, ner i en snögrop, få snö i skorna och bli blöta om byxbenen. Strax därefter hittade vi dock den perfekta stenen att intaga kaffe vid och solen avnjöts tillsammans med kaffe och choklad. Helgen var äntligen här!



Den hemska plogbilen....


Den här helgen kommer att bjuda på mysiga fikor, middagar och kanske det mest efterlängtade av allt: Bröllopsmässa. Förra helgen fick vi ställa in då feber, halsont, snuva och snurr i huvudet gjorde det tvärt omöjligt att ens fundera på något annat än soffläge. Men nu är vi friska som nötkärnor (om man bortser från de misstänkt lika snörvlingarna som då och då kommer från såväl mannen som mig..) och det laddas enormt för mässan! Hurra.

Tydligen...

...är det som så hemma hos mig att rakt igenom min bokhylla går det en gångväg. Johodå, en alldeles ypperlig sådan dessutom tycks det som, då den används mer än flitigt.

Problemet med detta? Tja, jag o mannen anser ju då och då att de filmer vi har faktiskt borde stå i hyllan o inte ligga strax nedanför den. Å andra sidan hade vi från början en idé om att det skulle stå fina saker så som foton ovanpå bokhyllan också med där har vi ju givetvis tänkt om såhär i efterhand. Det var ju nämligen som så att bokhyllan lämpade sig betydligt bättre som språngbräda! Såklart!  Efter lite kompromissande och hot (med aningens mer betoning på det senare) har vi numer enats om att en enda ljusstake får stå där, givetvis under förbehållet att den då och då kastas ner i golvet. För den är ju ivägen när bokhyllan används till det den egentligen är till för: att klättras på, hoppas över, klösas på och sådant. Det andra är ju enbart världsligheter!

Älsklingsmys..

.. med en sjukling. Men ändå. Det känns som att någon hjälpte till lite extra för att vi skulle få vara ihop denna kommersiella, underbara dag.

Jag förstår inte..

.. varför mitt ambitiösa morgoninlägg inte vill publiceras... Nåväl. Kan meddela att kärleken skickas såväl digitalt som med post denna dag, och allt värmer lika gott i hjärteroten!
Nedan ett kort från min underbara pappa!