En söndag..

... en söndag som denna kan man vara glad av många anledningar. Johorå.

Man kan vara glad över att solen inte skiner, vilket innebär att det är helt okey att sitta inne och titta på film.
Man kan vara glad över att katterna sover, då det faktiskt innebär att de inte försöker slå ihjäl varandra och att de inte heller förstör någonting, tuggar på någonting, klöser på någonting, river ner någonting eller övar på någon annan otrolig förmåga. Jodå, för i helgen har bebis otroligt nog lärt sig hur man använder spolknappen på toaletten. Och det har förmodligen aldrig funnits något mer spännande än att lyssna till när toaletten spolar.. Kul. Och inte det minsta irriterande. Nehej då. Inte ens lite.

Dessutom är glädjen stor över att jag äntligen klarar av att sitta upp i soffan. För sen i fredags har det kännts som att jag åker karusell. Jomensåatt.. vi kan allt börja från början.

I fredags efter lunch får jag ont i magen. Ingenting ovanligt alls faktiskt, så jag åker och tränar. På gymmet upplever jag kallsvettningar, illamånde och huvudvärk, men utgår (givetvis) från att det är latmasken som protesterar. När jag lite senare trillar in i duschväggen börjar jag fundera på om det möjligtvis är så att det är någonting på gång.

Envisheten klampar dock in och jag travar därför glatt in på ICA för att fredagshandla. En lönefredag. Runt kl 15. Perfekt. Det är folk överallt. Det är köas till allt. Och helt plötsligt är min vagn med tre varor i försvunnen! Jag yrar runt en stund, och inser att jag helt enkelt måste gå ut och hämta en ny vagn. Genomför detta och påbörjar handligen på nytt. Yrseln blir nu lite mer påtaglig och upprepade gånger tappar jag bort vagnen och glömmer vad jag har handlat och inte. En och en halv timme senare befinner jag mig äntligen i kön ut. Då slår illamåendet till med full kraft och jag hänger över vagnen. Jomensåatt.. jag trodde jag skulle dö. Som tur är går det fort i kassan och jag står snart och betalar allting. Ner i vagnen och ut på parkeringen. Där inser jag till min förtvivlan att jag kommer att få problem med att ta mig hem.

Efter lite yrandes hit och dit, och ett samtal med mannen som leder till att han lämnar kontoret tidigare för dagen, kommer jag hem till lägenheten. Johorå, matvarorna får jag upp (tre trappor!), dammsuga och tömma kattlådan hinner jag också. Efter den prestationen kunde jag ju lika gärna köra bort bilen och parkera den också. Jomensåatt. När jag väl lägger mig ner blir jag liggandes i 40 minuter.

När jag vaknar till får jag för mig att en kaka, det måste ju i alla fall bakas! Haha, superenkelt. Jag blir tvungen att lägga mig ner på golvet och vila mellan varven, men kakan blir bakad och maten är förberedd när mannen kommer hem. Jodå. Resten av kvällen sov jag. Hela lördag förmiddag sov jag. Frukosten intogs i små portioner liggandes i soffan. Jättekul var det. Sammanfattningsvis.

Måndag imorgon. 5 dagar kvar till semester. Det längtas.

Johorå...

Nej. Inspirationen vill inte infinna sig. Inte till något alls faktiskt.

Det är Februari. Fantastisk månad i sig. Speciellt när det regnar. Man bockar och tackar för det.

Det påstås att jag ska äta kål och köttfärssoppa idag. Jag hade kunnat tänka mig en nybakad kanelbulle med ett glas kall mjölk... eller helt enkelt lite stuvade makaroner med ketchup. Men inte. Motivationen är på topp.. man undrar just om man eventuellt kan muta till sig lite ost ikväll... vem har sagt att ost (med en knäckis under givetvis) till soppan är av ondo? Nej men precis vad jag misstänke! Osten... ehum... Knäckisen är så gott som vunnen. Ha ha!

Jag vill ha semester. Nu. Det fin, fina här är att det bara är 5 veckor kvar. Till semestern alltså. Underbart!