32700 steg senare...

... benen är lite stumma och en dusch behövs, men i övrigt är vi vid synnerligt gott mod! Medalj och allt fick vi. Hurra!

Morgontöcken...

...och jag kunde svära på att gitarren var en bäver. Chockad kravlar jag mig bakåt i sängen och stöter ihop med mannen. Just som jag ska meddela det otroliga, lyckas hjärnan komma ikapp och ögonen fokusera. Hjärtat lugnade ner sig och morgolugnet la sig åter.

Fantastiskt sätt att vakna på. Verkligen.

Något att tro på..

... idag har jag stått upp för den goda sakens skull, för det jag tror på och för det viktigaste i vårt samhälle, det vår framtid vilar på: barnen.

Jag skrek mig någorlunda hes och upprepade slagorden gång på gång och budskapet skar genom vårregn och onsdagstristess: våra löner är för låga, nu måste något hända!

Inte enbart för vår skull, utan även för barnen som faktiskt är vår framtid. För om ingen vill utbilda sig till lärare, vem ska då lägga grunden till det livslånga lärandet? Vem ska motivera, inspirera, utmana och utforska tillsammans med barnen? Vem ska utbilda alla blivande ingenjörer, doktorer, tandläkare och busschaufförer?

Nej, nog nu. Mer i lön vill vi ha och jäklar vad vi är värda varenda krona!

Tisdag morgon..

...och det är andra dagen som 4 minuter av min livstid går åt i väntan på bussen. Kanske kan detta äntligen ha blivit en av alla dessa goda vanor som vi idag hektiskt, på snudd till hysteriskt kanske, jagar i hopp om ett bättre liv. Jag känner dock mig själv alldeles förväl och inser, utan den bitterhet som vanligtvis finns på plats en tisdag, att jag inom en mycket snar framtid åter kommer att jaga bussen. Precis så som det ska vara.

Dock håller den nya utmaningen mig stadigt i sitt grepp. Stegräknaren är tillbaka med allt vad det innebär! Första veckan gicks det ut hårt: 16.000 steg i snitt per dag. Ha! Denna veckan skrattar vi rått åt det resultatet och håller oss runt det mer häösosamma resultatet 10.000 steg. Men på söndag blir det Linnémarsch för att kompensera det hela lite.

Innan dess bjuder dock veckan på teaterspel på jobbet, skyddsombudsutbildning och härlig vårgrill hos fina Helle. Härligt!

Försöker förtränga...

... känslan av panik då jag inser att jag är på väg till tandläkaren, för att utvärdera en bettskena jag dyrt och heligt lovat använda, utan att för den delen vilja erkänna mina brott. En gång, för miljoners år sedan eller så mötte jag en vän som lärde mig allt han kunde: ljug för i helvete ljug var definitivt en av höjdpunkterna. Det blir förmodligen till att använda sig av denna metod idag. Lite skamsen är jag förstås, som sig bör.

Imorgon vankas betydligt trevligare händelser! Vigselringen kommer att hämtas. Hurra!

Ibland..

... kommer verkligheten och knackar på.

Ibland tvingas man att inse att livet inte ens är rättvist.

När man sitter och är sådär tillfreds som man bara kan vara en söndag när solen skiner, balkongen är nysopad och det står nyplanterade blommor i en kruka käckt på snedd i solen så känns det ju som att just ingenting kan rubba en sådan dag.

Det är tills man inser att verkligheten inte har tagit en paus. Den finns kvar och är precis så hård och kantig och elak som sist man krockade med den. Det värsta är när det inte finns några logiska förklaringar, rimliga anledningar eller ens en hållbar förklaring. Plötsligt blir allting annat bara världsligheter.

Då inser man hur skört allting är.
Men hur ska man göra när det inte räcker att ta tillvara på stunden?

Från den finaste...

Sen kväll..

... och pirr i magen. Imorgon är det ett nytt möte med en husleverantör. Johorå... Och förhoppningsvis får vi en ritning med oss hem. En ritning över en dröm och en framtid.

Jäklar vad spännande det är!

Cirka 20 dagar senare..

... och det som uppdateras nu är en semesterresa till de Franska alperna. Brides les Baines hette byn vi bodde i och allting som kunde hända denna semester hände.

Väskor tappades bort, näsor brändes, liftar fick stoppas i panik då blivande svärmor fick hjärnsläpp och bara vinkade till liftvakten som sprang efter henne och ropade "But madame! But madame!", skidor flög åt alla håll, blivande svärfar höll på att trilla ur liften och dra med mig i fallet, ett par panikångestattacker på 2800 meter (det blev visst lite högt och brant) men också helt underbara stunder och dagar med skratt, sång, god mat och dryck, ljuvlig skidåkning, vårväder (20 grader och shorts) och fantastiskt sällskap.

Blivande svärmor tog hem titeln "the weeks grej of the day!" när hon satte sig i fel bil på vägen hem och förstrött undrade varför vi hade slängt ut mattorna ur bilen. Fransmannen som städade sin egen bil stirrade förvånat tillbaka på blivande svärmor och frågade lite försiktigt om hon möjligtvis kunde upprepa det hon sagt på franska eller eventuellt på engelska. Behöver jag nämna att vi skrattade hela vägen till Sverige efter detta? Det kan sammanfattningsvis sägas att det har skrattats på den här resan. Så till den grad att magen värker av träningsvärk.

Lunch i solen, ett stående inslag under resan.

Jag har precis lärt mig svänga ordentligt
och är oerhört stolt över denna bedrift!

2942 meter över havet. Vi satt och åt lunch
och drack god öl med denna utsikt.
Då längtades det inte hem det minsta!