Imorgon...

... är det redan två månader sedan! Istället för att flytta boken in till sovrummet fastnade jag framför bröllopsbilderna på datorn. Sådan lycka. Sådant kärleksrus. Så fort det gick!

Som jag älskar denna man!

Som om inte det vore nog att det redan är två månader sedan dagen med stort D. Nej, tiden maler sig obevekligt framåt i en hiskelig fart!! Nedräkningen mot jul har börjat och luciasånger övas intensivt. Man vet att det börjar gå till en överdrift när man nynnar "ute är mörkt och kallt" redan kl 07:00 en onsdagsmorgon. Det är tyvärr väldigt många dagar kvar till lucia (15 för att vara exakt, inte för att någon räknar...) och definitivt alldeles för många för att sångerna redan ska nynnas och hummas en onsdagsmorgon.

Dessutom har Nisse Nys postat hemligt paket till mig och mannen och de första julklapparna är inhandlade. Men vart tog hösten vägen? Nyss var det ett par dagar kvar till bröllopet och nu är det bara 26,5 dagar kvar till julafton (inte för att någon räknar där heller) Vad hände? Vart tog all tid vägen? Hur ska jag klara av att inte få panik när min utvecklingsrapport ska vara klar í januari och januari närmar sig med stormsteg. Men kanske viktigast av allt: vad ska ätas på nyår?

Mm. Så kan man tänka.

På fredag vankas visning av lägenhet och sedan ett besök på Liseberg med bästaste mamma och syster. Resterande helgtid ska tillbringas med att städa och pynta. För kan man inte mota bort vintern och julen, så kan man lika gärna hälsa den välkommen med buller och bång.

Den lilla röda

Sitter i soffan o belönar mig med lite glögg. Fönstren är tvättade, lägenheten dammsugen, ugnen skurad, träningen avklarad... Det enda lustiga är att trots nystädad lägenhet ligger det en bok kvar framme. Mitt på vardagsrumsbordet ligger den. Minsann. Ignorerad

Tvättmaskinen brummar tyst i bakgrunden och maten står förberedd o klar, i väntan på mannens hemkomst. Förmodligen är jag den mest effektiva och duktiga fru som finns. Kylskåpet är förövrigt också skinande rent. Tog det i samma andetag som spis och ugnsrengöringen. Jodåsåatt.. utan större problem.

Det enda underliga är, att den där boken, den lilla röda, som det snart kommer börja att brinna i knutarna kring, den ligger där på bordet. Orörd. Ignorerad. Bortglömd?

Jomensåatt, imorgon. Då minsann. Flyttar jag nog boken till sovrummet istället...

En smartphonehållare...

... till bebisar?! Jag saknar definitivt ord för detta och om någon där ute skulle mäta min ilska så skulle denne någon definitivt klassa mig som aningens upprörd på gränsen till förbannad!

Dagens upplevelse, i mötet med leksakskatalogen, blev ett brutalt uppvaknande till en värld som helt uppenbarligen både ignorerar och inte lyssnar till den allt hetare diskussionen om genus. Det kunde ju ha fått stanna där, kan man ju tycka, för det är liksom illa nog att man numer säljer duplo som inte bara har blivit smalare om höfterna, utan dessutom bär smink och finns på de rosa utmärkta sidorna i katalogen, medan de farliga legogubbarna med svärd och pistol finns på de blå sidorna. Bara det får mig att se rött. För att sedan göra mig riktigt förbannad har de dessutom tillverkat en ratt, en ratt att sätta smartphonen i. Så att bebisarna också kan ha en telefon. Så att de också kan se och uppleva. Och interagera med något som är DÖTT. Som inte är mamma, pappa, syster eller bror. Men som låter spännande, blinkar och byter bilder i ett hiskeligt tempo. Som om bebisar fick förlite stimuli i de intryck de redan har runt omkring sig. Jag ska inte gräva ner mig i ilska över detta. Människor är fria att göra som de vill. Men förbannad, det blir jag. Egentiden skrämmer mig och jag funderar över vad som egentligen är viktigt här i världen.

Nu lämnar jag högtidligt den diskussionen bakom mig, för jag anser inte att smartphones är dåligt, eller att ny teknik inte borde användas. Men hur, när och varför de används borde diskuteras. Helt klart.

Som kanske har listats ut så har jag fightats med en leksakskatalog idag. Trots försök blev önskelistan inte speciellt lång från finaste guddottern, men gott te, fullkornsskorpa och nyttigt dösnack om kök och viktigtheter blev det. Helt klart en väl bortslösad söndag. Mannen var iväg och stöttade de gul-svarta in i seger och visst lyfter vi hatten för de som sprang hem segern på fotbollsplan idag.

Äntligen...

... har jag lyckats lura datorn och på så vis lyckats med att lura in mig till mitt eget bloggkonto! Jodåsåatt... här är det inbrott på hög nivå som gäller. Tydligen vill min dator inte alls fungera med google. Varför? Det är en mycket bra fråga utan något särdeles bra svar från mig.

Konstatera kan vi göra i alla fall att helgen varit underbart mysig med finbesök av mamma och bror. Det hela avslutades med middag på restaurang Vinci och bio igår kväll. Bond bjöd definitivt på det som förväntas: biljakt efter 10 sekunder in i filmen. Men sen gick något fel. Inga explosioner, ingen definitiv Bondbrud och inga galna stunts. I en och en halv timme fick jag sitta där och vänta, sen äntligen sprängdes en byggnad. Vi tackar och bockar för detta.

Tilläggas kan också att förkylningen som varit min kompanjon i över en vecka nu fortfarande sitter där den sitter. Hostan är definitivt värst och tycks inte vilja vika sig det minsta. Mannen sympatihostar lite på nätterna nu med vilket gör att vi sover fantastiskt bra båda två.

I övrigt funderas det på julpysseldagar, julklappar, julgardiner och det faktum att det snart är första advent. Det funderas och pysslas också med tackkort, kalendrar, sortering och namnbyten (kan meddela att skatteverkets blanketter för namnbyte är det värsta jag någonsin försökt ta mig igenom, de borde skriva en bok i hur man fyller i en blankett på krångligast möjligaste vis).

Och så drömmer vi lite, mannen och jag, om att åka iväg på den där resan. Bröllopsresan. Och om att bygga det där huset på kullen där jordhögen och stenen idag bor.

Det är bra att drömma (och här blåser vi nästan bort i Rättvik, midsommarafton 2012)