Mer planering o middag...

...med fina Helle!

Givetvis dricks det rödvin och irishcoffe!

Fixande...

Pyjamasparty...

...med systeryster. Det var ett tag sedan man låg på en skummadrass i ett mörkt rum fyllt av lådor, ett ouppackat golv, två hinkar med färg och så förståss:  en ficklampa stående bara en armslängd bort. För lamporna i badrummet fungerar visst inte.. eller ja, de flesta lampor i huset är för tillfället ur funktion. Det renoveras nämligen. Dessutom, då mammsen bor i staden Gud glömde bort och där man får ropa: nu, nu är vi i centrum! (för annars missar man det så lätt), så åker raggarbilarna förbi då och då och väcker alla i sin omgivning.

Det är underbart att vara hemma.

Om att tävla med sig själv.

Idag har det varit en underbar dag!

Soligt, varmt, lunch ute, vattenpölar, blöta vantar och öppna jackor. En falsk vår har anlänt och jag älskar det! Dessutom har eftermiddagen tillbringats hos den bästa. Mat, kakor, mer kakor, bebismys och bröllop har avhandlats.

En ny idé har av denna anledning kläckts. En idé om maränger, pappersbitar, bokstäver och choklad (även om den sista ingrediensen inte håller i verkligheten var tanken ack så god) och jag njuter fullt ut av att få planera, diskutera, fundera, tänka om, samla inspiration och älta lite.

Dessutom har det här med vigselringar kollats upp. Jomensåatt, varm (för i normaltakt kan man inte gå, vilket kommer att avhandlas om bara ögonblickets läsning) och svettig samt lite stressad som sig bör sliter jag upp dörren till guldsmeden och klampar in. Därinne råder lugnet och paniken stegras lite, jisses, jag ska ju bara fråga en sak! Hur det nu var, så blir det tillslut min tur och med orden "har du lite tid över för mig?" inleds en aning förvirrad diskussion. För givetvis ville jag ju inte sätta ihop två ringar, jag ville ju smälta ner dem till en ny. Och givetvis var jag förlovad och ville ha en vigselring:
"Är det säkert att du vill ha en vigselring?"
"Ja!"
"Är du helt säker på att det är en V I G S E L-ring du ska ha?" (nu har guldsmeden börjat bokstavera)
"Ja?"
"Får jag se din förlovningsring?" (guldsmeden ser lurig ut)
Jag visar här min förlovningsring och berättar glatt att den 10 maj för snart ett år sedan sa jag ja till min blivande man. Givetvis utgår jag från att guldsmeden antecknade allt i sin lilla svarta bok, med sin lilla svarta fjäderpenna.
"Du SKA gifta dig!" (ren och skär förvåning uttrycks)
"Ja!"
Och där var vi äntligen på samma nivå. Det är lite svårt det där med ålder kan tänka och kommer det in någon som behöver visa legitimation för att köpa trisslotter är det att utgå från att ingen tror på en när man stolpar in och ber att få göra en vigselring.

Ja, och så var det ju det där med att springa ikapp med sig själv. Jag skulle bara gå hem från Tess idag, och kommer i höjd med sjukhuset när jag inser följande:
Jag är genomblöt av svett, jag flämtar lätt och jag har kramp i mina ljumskar. Jag har i stort sett småsprungit från Tess.
Grattis. Resterande väg gick jag i samma tempo, onödigt att sakta ner och bli kall liksom. Så nu är nytt rekord taget, 23 minuter mellan mig och Tess. Bra jobbat liksom.

Kanske skulle man börja maratongå?

Idag är det..

... ingen vanlig dag, för idag är det systers födelsedag, hurra, hurra, hurra!

I helgen blir det kalas.

Nu, här hemma hos mig, efter städning, matlagning, jagande av katt som snodde skinksmörgås och datasupport till svärföräldrarna, återstår det bara lite saknad. Mannen är bortrest. Förhoppningsvis på den sista resan för ett tag.

Pyttsan. Där ljög jag så bra att jag trodde mig själv. Han ska ju på grabbresa till helgen. Ha! Men lite saknad dödar inte...

Bittert här ikväll?
Johodå, både en och annan skulle faktiskt kunna få sig en känga. Tyvärr är det inga fysiska personer vi pratar om, vilket gör ilskan svår att rikta. Dessutom jobbar jag stenhårt med "alla har sina egna goda skäl". Funkar toppen. Verkligen.

Fördelen med allt detta är att det är tidig torsdag imorgon, och då vet ju varenda kotte att inget kan gå fel. Dessutom kommer mannen hem. Underbara ljuvliga torsdag!

Bröllopsmässan...

..är numer avklarad och lagd till handlingarna! Och visst var det mysigt! Kanske för att det utlovas drömmar mer sagolika än genomförbara, kanske för att sällskapet var toppen och stöttningen fantastisk, kanske för att det var så många inspiratörer där. Men också för att dagen påminner om att vår stora dag faktiskt närmar sig på riktigt. Nyss var det 13 månader och nu, efter ett andetag eller två, är set bara 7 månader kvar tills jag o mannen får säga Ja till varandra!

Det var dock en ganska trögstartad dag idag (man är liksom inte van att trilla i säng 0130 längre) och jag har därmed hunnit pröva konsten att koka ägg utan att ha ägg i kastrullen. Inte alls så svårt som man först kan tro. Så nu när dagen avslutas, efter en underbar söndagsmiddag med de bästa, är det ett trött par som checkar ut. Helt klart lite otaggade på vad den stundande måndagen har i sitt sköte.

Och så...

...när vi kommit hem igen efter en mysig kväll så inser vi att söndagen redan är här. Tid rusar förbi så oändligt snabbt.. och speciellt när man har en sådan härlig dag o kväll som vi haft. Det är kvalité och lyx på hög nivå!

Nu blir det till att vila ögonen en stund innan dagens aktivitet tar vid: bröllopsmässan. Förväntningarna? De är givetvis skyhöga.

Idag..

... regnar det ena stunden och snöar den andra. Till ingen förvåning alls. Jag yppade nämligen för Tess häromdagen att "jo, visst vore det mysigt med en promenad vid fint väder på lördag". Ha! Som om det skulle bli fint väder då. Istället verkar det som om att det blir kladdkaka, kaffe och te... inomhus.

Dagen igår däremot bjöd på fin fint väder och mannen (som varit hemma och sjuk i två långa dagar under vilka, pågrund av tristess påstås det, han utvecklat ett inormt intresse för kungahusets väl och ve. Mycket spännande..) fick följa med på en liten, och ack så långsam, promenad till Pickesjön. Väl där blev vi först jagade av den största snöplogen i världshistorien, minst, och vi var tvungna att hastigt hoppa av vägen, ner i en snögrop, få snö i skorna och bli blöta om byxbenen. Strax därefter hittade vi dock den perfekta stenen att intaga kaffe vid och solen avnjöts tillsammans med kaffe och choklad. Helgen var äntligen här!



Den hemska plogbilen....


Den här helgen kommer att bjuda på mysiga fikor, middagar och kanske det mest efterlängtade av allt: Bröllopsmässa. Förra helgen fick vi ställa in då feber, halsont, snuva och snurr i huvudet gjorde det tvärt omöjligt att ens fundera på något annat än soffläge. Men nu är vi friska som nötkärnor (om man bortser från de misstänkt lika snörvlingarna som då och då kommer från såväl mannen som mig..) och det laddas enormt för mässan! Hurra.

Tydligen...

...är det som så hemma hos mig att rakt igenom min bokhylla går det en gångväg. Johodå, en alldeles ypperlig sådan dessutom tycks det som, då den används mer än flitigt.

Problemet med detta? Tja, jag o mannen anser ju då och då att de filmer vi har faktiskt borde stå i hyllan o inte ligga strax nedanför den. Å andra sidan hade vi från början en idé om att det skulle stå fina saker så som foton ovanpå bokhyllan också med där har vi ju givetvis tänkt om såhär i efterhand. Det var ju nämligen som så att bokhyllan lämpade sig betydligt bättre som språngbräda! Såklart!  Efter lite kompromissande och hot (med aningens mer betoning på det senare) har vi numer enats om att en enda ljusstake får stå där, givetvis under förbehållet att den då och då kastas ner i golvet. För den är ju ivägen när bokhyllan används till det den egentligen är till för: att klättras på, hoppas över, klösas på och sådant. Det andra är ju enbart världsligheter!

Älsklingsmys..

.. med en sjukling. Men ändå. Det känns som att någon hjälpte till lite extra för att vi skulle få vara ihop denna kommersiella, underbara dag.

Jag förstår inte..

.. varför mitt ambitiösa morgoninlägg inte vill publiceras... Nåväl. Kan meddela att kärleken skickas såväl digitalt som med post denna dag, och allt värmer lika gott i hjärteroten!
Nedan ett kort från min underbara pappa!

Nu ska det testas...

Allvarligt talat..

...var det såhär enkelt? Här har man försökt i en evighets evighet att blogga från mobilen och så var allt som behövdes en app?! Jomensåatt har jag berättat att jag är ett tekniskt geni?

Det var så vackert.

Solen lyste in genom kyrkfönstret och träffade den vita kistan med ett underbart skimmer, barnbarnsbarnen sjöng "Blinka lilla stjärna" och prästen pratade om att alla är älskade precis så som de är.

Jag tror att hon, Edith, är precis där hon vill vara nu. Tillsammans med den man hon älskade i större delen av sitt liv. Nu är de tillsammans igen och om det finns en himmel så är det där de är.

Det finns onekligen för få ord för att beskriva en sådan här dag.

Med..

...en stundande begravning så krävs det tydligen lite extrainsatser från vederbörande.

Inte nog med att söta Tess frångick sin princip och lånade mig en svart underbar klänning, en jacka skulle tydligen lagas!

Och hur svårt kan det vara att laga en knapp? I en jacka? Nehej. Dessutom skall detta fixas kl 2130, dagen innan begravningen. Jomensåatt, lätt som en plätt. Knappar, tråd, nålar och en sax plockas fram. Här börjar problemen. Hur öppnar man en rund ask med 100 nålar i? Ja, efter en stund kunde det konstateras att den i alla fall inte öppnades uppåt. För när jag vred på asken, trillade 50 av de 100 nålarna ut i knät på mig. Jaha! Man ska snurra på locket! Nåväl, det gäller att inte nedslås av småsaker. Med den bästa snurrtrasseltekniken jag kan, gör jag en oförstörbar knut på tråden och börjar ivrigt att sy fast knappen. Efter ett halvt varv släpper knuten.

Här tog jag en paus i mitt syande. X-antal minuter gick åt till att förklara för mannen att jag minsann tänkte slänga ut såväl jacka som sykitt genom balkongdörren.

Därefter tog jag nya tag, och hör och häpna, knappen satt fast! Joho, så bra satt den att jackan inte gick att öppna alls. Jag hade sytt ihop jackan helt. Här passar katten dessutom på att göra ett inpass och snor min trådrulle. Svart tråd flyger ut och rullar upp sig i hela soffan. Katten är trådrullen tätt i hälarna och jacka och nålar kastas hastigt undan, jag har bara en trådrulle nämligen. Och det är den som katten försöker äta upp. Toppen. Får tag på katten, trådrullen och det trassel som är tråd. I denna röra passar jag dessutom på att plocka upp saxen som hamnat på golvet i tumultet (ännu ett finfint jack i parketten, man tackar).

Med mitt allra finaste tålamod klipper jag sedan upp min jacka, syr om knappen, plockar ihop lådan, blänger på katten och skickar giftiga kommentarer till mannen. Minsann bara för att jag kan.

Förövrigt har dagen varit riktigt underbar. Myspys med en söt Bells, god chokladmarängpaj, massor av vettigt tjöt och lite tv-häng. Jomenvisst, jag var ju en sväng på jobbet innan dess. Mestadels känns det ju faktiskt som att jag bor där. På jobbet alltså. Fantastiskt.

Katterna har varit på återbesök för sin andra spruta med vaccin också. De kom dit levande och hem levande. Tydligen var de inte så tjocka att veterinären tyckte att det var värt att påpeka, eller så är mannen mer populär där än jag. Vem vet. Katterna har ju ändå gått på svältkost i snart tre veckor, kanske ger det resultat?

Nje..

det funderas på mycket här ikväll.

Smörgåsar till exempel,, det funderas det på. Och damm, och kattströ och blomjord...

Och på om vissa delar till klänningen jag köpte i helgen var impulsköp och på om stövlarna jag inte köpte idag var ett felaktigt beslut.. kanske borde de stå i min hall?

Och på exakt hur ont man kan ha i sina ben efter ett träningspass samt om den där svarta tröjan jag tänker på och som skall bäras på fredag under en begravning på allvar ligger i tvätten.. vad göra i så fall? Köpa ny tröja? Mm. Sådant funderas det på en tisdagskväll.

Minsann.

Skridskor, sjungade is och söndagsmiddag...

... så såg söndagen våran ut, klädd i sitt grådisiga täcke.

Visst tog det emot att gå upp ur sängen imorse, en 25-årsfest kräver ändå sitt. Men ack så trevligt det var. Mina pingiskunskaper fick sig en törn (jäkla massa studsande och alldeles för litet bord att studsa på..), maten var gudomlig och så fick man givetvis skämmas under frågesporten.. Minnet, även när det gäller en god och gammal väns uppväxt, är inget jag skryter med sådär. Det finns helt enkelt inte där det borde.

Dessutom bjöd gårdagen på något så fantastiskt som en bröllopsklänning! Japps, jag hittade den, den alldeles perfekta just för mig och nu är den beställd. Känslan är så enorm av många anledningar. Med en tår i ögat skrev jag på kvittot (och upptäckte att jag i min rörda förvirring skrev min gamla adress på kvittot..) och blev på nytt påmind om att detta faktiskt händer. Precis just nu.

Nåväl, åter till söndagen. Det blev en tur ut till mannens föräldrar (sent om sides, eftersom att förmiddagen försvann i en röra av sconesbakande, kuddkrig, bortslarvade skidjackor och svordomar över en rörig vind utan riktig belysning) för lite söndagsmiddag och skridskoåkning. Ja, vad kan man säga? Det var helt underbart...

 

Vi snörade på oss skridskorna och åkte över en svart is som sjöng vackert för oss. Med långa skär (jag drattade givetvis på rumpan både 4 och 5 gånger i ett försök att påvisa mina konståkningsfärdigheter) tog vi oss från sjöns ena sida till den andra och trots stora snöflingor, is i håret och ömmande fötter, så finns det få saker som får en att le så hjärtligt. Har man dessutom finfina syskonbarnet som sällskap kan hjärtat bara svämma över av ett lyckorus.

Återigen..

... har stadens bästa restaurang besökts. Jomensåatt. Den här gången för att fira något personligt.

Joho, det är som så att vi har gått och skaffat oss en liten plätt. En jordhög för att vara mer rättvis. En sluttande jordhög med en stor sten på, mitt på en kulle där det förmodligen blåser som mest. Men den har sjöutsikt den där jordhögen. Och när allt kommer omkring måste jag nog säga att det är den vackraste jordhögen i världen. För den är våran! (.. ja, jag erkänner, jag vill skriva min.. men våran är så mycket mer diplomatiskt och storsinnt, nu när jag snart ska blir fru och allt)

Och på sikt kommer det givetvis att placeras ett hus på den där jordplätten. Och stenen? Den får vi med all sägerhet flytta på. Man kan inte ha flyt jämt.

Dessutom firar vi ytterligare av den enkla anledningen att vi får lov att vara så lyckliga. Så det åts musslor (jag är helt fast...), tapasrätter och tryffel. Till det dracks det ett gott rödvin och som toppen på isberget , eller eventuellt grädden på moset, avslutade vi med en kopp kaffe.

Godismagen var dock inte helt mättad, så det blev ett snabbt besök till hemmakväll innan bion, och nu sitter jag här. Sockerhög, trött och helnöjd med livet.

Imorgon vankas 25-års kalas och brudklänningsprovning med de allra bästa. Det här är som upplagt för en perfekt helg!