...att det blev fredag denna veckan också. Nu väntas det på att stämpelklockan ska slå över så att jag kan få åka till Bollebyggd än en gång.
Idag väntar inte mindre än 6 ritningar på oss! Jay.
Det stundar dessutom en härlig helg i familjens tecken med golfmiddag, släktkalas och utlovad myssöndag med frukost hos blivande svärföräldrarna med efterföljande soffhäng-hela-dagen-dag med mannen. Det görs minsann tummen upp för det med.
....gör vi inte många knop idag. Tröttheten mördar mig långsamt medan regnet envist fortsätter trippa ute på balkongen, vilket tröttheten hurrar glatt för då det gör ögonlocken än tyngre.
Å andra sidan ligger jordgubbar och väntar i ett durkslag, en gammeldags paj står i ugnen och snart vankas det sommrigt matprogram på tvn. Den enda som saknas nu är mannen. Han fick åka till Norge i jobb... Nämnde jag att det är lite ynkligt här idag också? Synd om mig som har blått knä, ingen bil, är ensam hemma, har jobbat 5 timmar övertid, får gå i regn från bussen och sedan dessutom måste dammsuga lägenheten i min ensamhet, fastän doktorn sagt att jag bör vila?! Jopps, ynkligt är det.
Men imorgon får jag fira, därav pajen i ugnen (se, inte ens den får jag njuta av idag!), för de bästa har köpt hus. Dessutom har ett annat fin fint par gjort slag i saken och förlovat sig. Jojo. Man kan inte annat än att le, det blir så mycket varmare i hjärtat då.
... när man låter barnen fylla pepparkaksformar med pärlor och sedan slänger in allting i 200 grader á 5 minuter.
Bakat o klart.
... låret är svullet och livet känns orättvist.
Man kan fundera på hur detta kunde hända. Var det inatt, när jag vaknade av att jag trodde att knäet gick av, men sen mest mindes det hela som en ond dröm? Eller var der när jag enligt konstens alla regler balanserade med en trasa i ena handen, ett akvarium i den andra, uppepå en kontorsstol och denna bestämmer sig för att göra en kraftig snurr varpå jag kastas bakåt (observera att kastas är måttligt överdrivet) och kläms fast mot en vägg?
Nåväl, ont gör det och efter en kort löprunda, som mest blev en haltande promenad, kan det ju tilläggas att det inte känns bättre i mitt blåa lilla knä.
... dalahästar, lite förmycket grädde, lång tid i bilen och mysigt sällskap.
Midsommarafton firades i Rättvik, i ett rött litet hus med vita knutar, precis vid en sjö, mitt ute i en skog. Dit kidnappade vi en vän som samma dag fyllde 25. Om hon firades med pompa och ståt? Ooja. Morgonen startade med champagne och avslutades på samma sätt, många timmar senare. Däremellan sjöngs det sånger, åts god sill med tillhörande knäckebröd och nubbe, plockades björkris, gjordes kransar och pyntades bilar. Dessutom fick vi se en midsommarparad med dalfolk som spelade fiol! Så underbart. Och i dalarna är det tydligen okey att fira i dagarna två, så på midsommardagen åkte finklänningarna på igen och så bar det av för att se midsommarstången resas och sedan dansa kring densamma. Mycket roande.
Avslutades gjorde det med jordgubbstårta i Avesta innan bilen styrde hemåt. Härliga sommar!
Idag har dessutom nedräkningen börjat. 14,5 arbetsdagar kvar innan efterlängtad semester! Då vankas det 1 års kalas för finaste guddotter, en resa till Omberg och en till Tyskland samt en väns bröllop, då det påstås att jag ska servera drinkar. Ja, det längtas!
...att när man får erbjudande om att dö en långsam och smärtsam död så tackar man nej.
Icke.
Man tänker: nu var det ju ett tag sedan sist, kanske är det lite bättre denna gång. Jag har ju fått bättre flås, finare form och framförallt så har jag glömt bort hur det var förra gången.
Man tänker också: hur lång kan en timme egentligen vara?
Numer kan dessa frågor besvaras på följande vis: en timme är oändligt lång! 60 minuter är evighetslånga när klockan tycks gå baklänges. Det är ren och skär lögn att man inte minns förra gången: det enda man kan ha gjort är att man förträngt hur illa det faktiskt var. Hur ont det gör, hur yr man blir, att lungorna nästan sprängs och att benen bränner av den värsta av alla mjölksyror.
Det hjälpte inte att vi cyklade (observera att jag nu direktciterar) "med en snygg italienare, utan taktkänsla i benen men med betydligt större och bättre känsla för takt bara aningens högre upp". Japps, det anades en betoning på större.
Inte heller hjälpte det att tjejen framför mig lovade att hjälpa mig upp på cykeln om jag trillade av eller att vi visualiserade saker som: "nu når vi snart toppen, däruppe ser ni en vägg. Vi ska rakt in i den: och vidare!" Min vägg var gjord av mjölksyra och överlevnadsinstinkt. Den var stenhård och brutal.
Fast å andra sidan... Nu efteråt, tryggt uppkrupen i soffan, efter att ha bakat 35 knäckebröd, så måste jag ju erkänna att inget får en att känna sig så duktig som ett väl genomfört spinningpass!
... som reser sig upp, efter att ha totalkvaddat sin bil, och obekymrat borstar bort lite damm från ena axeln. Hans namn är Bond, James Bond, och tydligen är det han som står för underhållningen här idag. Mannen som sitter bredvid mig i soffan har nämligen somnat.
Fantastisk dag i övrigt idag. Promenad, middag och film med de bästa.
Hjärncellerna har dessutom fått arbeta på högvarv idag. Det inleddes redan när vi tvättade bilen imorse och jag ska klättra bak i baksätet för att torka fönstrena där. Vem fastnar (har jag berättat att jag är vig som ett kylskåp?) och tvingas tippa över på rygg för att komma loss? Mannen var dock oerhört road, speciellt när jag tvingades lyfta över mitt eget ben på ett mycket graciöst vis. Jodåsåatt...Vid middagstid prövar jag mannens tålamod ytterligare genom att flytta på det glas han just håller på att fylla med vatten. Resultat av det? Ja... blött blev det.
För att sedan avsluta kvällen med flaggan i topp bestämmer jag att jag på onsdag ska lämna min lägenhetsnyckel till bästa Tess direkt efter jobbet. Inga konstigheter alls... tills insikten slår mig (med måttlig hjälp från de övriga) hur kommer jag in, när mannen är i Tyskland och min nyckel är hos Tess? Efter lite tankeverksamhet (då jag bistår med ytterst få goda idéer) konstateras det att mannen knappast behöver ha en nyckel med sig till Tyskland och saken löser sig då automatiskt. Det komiska i detta är, att hade inte de andra knäckt nöten åt mig idag, hade bästa Tess och P fått åka ner och öppna dörren åt mig på onsdag. Garanterat. Det är min vardag i ett nötskal. Man kan inte vara bäst på allt helt enkelt.
... brudpar när vi vandrade genom staden förut och slogs av insikten att det snart är vår tur. Underbart!
I övrigt väntas det här... Ikväll får vi nämligen finbesök från Fristad och middag på Vinci är inplanerat. Det gäller att slå på stort när gäster så långväga ifrån (knappt 15 minuter med bil, och vi har redan setts en gång idag) kommer och hälsar på.
Och så spanas det på 1års presenter. Den vackraste bebisen som någonsin skådats har blivit stor, hur det nu gick till, så nu funderas det flitigt på vem som inte behöver en gunghäst i form av en elefant, ett minitrumset eller ja, ståltråd?! Hm. Ja. Den som lever får se helt enkelt.
... men saken är den att jag föll pladask. Charmigt? Knappast. Men det gick inte att säga nej. Mannen vägrade dock att gå ut med kattlådan ur affären, han som annars är så modig av sig. Jomensåatt, alla har vi vår gräns...
... bland inläggen nu. Jomensåatt, jag tar alltid klagomål på bästa sätt.
Denna morgon har jag dessutom nästintill överträffat min egen effektivitet. Väcker mannen kl 06:00. Simning står på schemat och kl 06:25 står vi laddade utanför badhuset (mannen har knappt öppnat ögonen). En liten miss här är att badhuset har sommarstängt, vilket leder till viss irritation i leden. Som tur är, är det bara att kasta sig i bilen och kl 06:35 står vi utanför simarenan istället. Där uppstår det lite förvirring kring låstekniken på skåpen men det löser sig snabbt (mannen fick gå ut och köpa hänglås och är på ett underbart, fantastiskt skithumör). Därefter simmas det i 35 minuter. Sen hinner jag: åka till sjukhuset för att återigen överdriva min egen användning av en viss bettskena, kliva in på apoteket, promenera in till stan, köpa frukost och hoppa ombord på bussen till jobbet 08:40.
Jomensåatt, lite nöjd över prestationen är jag.
... till föregående inlägg så kan det meddelas att någon gick som skolungdom när hon skulle åka buss! Önskar att jag kunde skratta triumferande, men det var som ett slag i magen... (det är bittert att inte ens få köpa trisslotter utan att visa leg) när jag dessutom gjorde det enda rätta och meddelade att jag minsann skulle gifta mig till hösten och således var både över 18 och lite till, stirrade busschauffören på mig och sa:
Nejmen.. du ser ju så ung ut. Det trodde jag aldrig.
Så skolungdomsbiljett blev det och jag erkände mig besegrad.
Och huset då? Jo, vi har nu ytterligare ett företag med i matchen och är om möjligt än mer förvirrade. Som grädde på moset åkte vi sedan och köpte en ny dammsugare, vilket i sig har mycket lite med saken att göra, men i affären där möter jag en fd kollega (manlig sådan) och jag utbrister: nej men! Visst har vi jobbat ihop? Det var väl du som sov hos mig?!
Jo, jag skyller på en överhettad hjärna. Inser samtidigt som jag öppnar munnen hur det skulle kunna låta i vissa öron. Mannen suckar över mina förvirrade försök att förklara och min fd kollega skrattar gott och erkänner glatt båda brotten. För vänner var allt vi var.
Därefter, med en ny superdammsugare i baksätet (vilket i sig fortfarande är en parantes), beger vi oss för att förbereda inför midsommar... Av någon underlig anledning har jag blivit ett planeringsfreak, och allt är nu klappat och klart in i minsta detalj. Man undrar ju om sådana här åkommor smittar?
... och fryser häcken av mig medan jag funderar på oerhört viktiga, världsliga frågor. Jag funderar bland annat på hur man nuförtiden gör när man ska åka utanför en zon med bussen, om det finns gott kaffe i Bollebygd och om vi ska hitta ännu en intressant människa som vill bygga vårt hus.
Det funderas också lite smått på vart mina nycklar tagit vägen, då de efter morgonens kaos tycks vara puts väck. Detta ihop med tre dagars intensivt kaffedrickande, en mindre lyckad parkering (knappast mitt fel att parkeringshjälpen slutat fungera, dessutom är det bra att stå så nära kanten man bara kan, även om det innebär att bilens främre del eventuellt skrapat i lite grand! Inget märke, inget att bli upprörd över. Så har det minsann alltid varit...) och slarv med sömnen har resulterat i magkatarr. Jag gratulerar mig själv, plockar fram min pillerburk och förbereder i huvudet helgens meny:sojayoghurt. Har jag tur visar sig det hela vara en släng av hypokondri.
.. får jag minsann höra att bloggen min är. Jag lever i förnekelse och tänker att vad är väl en månad eller två hit eller dit.
Men det händer tämligen mycket på så kort och obetydlig tid. Inte bara att jag förmodligen tappat de få trogna läsare jag har utan även:
Underbar möhippa med jobbet. Finare gäng får man leta efter och som de hade planerat för mig och den andra bruden som skulle nappas! Det skrattades och dansades och skålades, skålades lite till och avslutades med mat, vin och sist men inte minst lite fotboll.
Vi har också firat den lilla mamman som fyllt 50 år. Detta gjordes, otippat nog, i en byhåla vid namn Filipstad. Det är bara det att där råkar ett av landets mysigaste Bed and Breakfast ligga! Apotekargårdens B&B förtjänar definitivt ett besök eller tre och så fort ett tillfälle ges åker vi tillbaka! Helst av allt hade jag flyttat in där på heltid. Frågan är ju bara hur mannen ställer dig till detta påhitt...
Dessutom har bästa bror gått ur 9an och liten blev plötsligt stor.
Den vackraste av alla klänningar har hämtats, smycken har införskaffats, frisör har kontaktats... Man kan helt enkelt säga att bröllopsbestyren flyter på. Som tur är så får jag öva mig lite i juli, då det skall lekas bartender kollegans bröllop. Jay!
