Man kan ju tro...

...att när man får erbjudande om att dö en långsam och smärtsam död så tackar man nej.

Icke.

Man tänker: nu var det ju ett tag sedan sist, kanske är det lite bättre denna gång. Jag har ju fått bättre flås, finare form och framförallt så har jag glömt bort hur det var förra gången.

Man tänker också: hur lång kan en timme egentligen vara?

Numer kan dessa frågor besvaras på följande vis: en timme är oändligt lång! 60 minuter är evighetslånga när klockan tycks gå baklänges. Det är ren och skär lögn att man inte minns förra gången: det enda man kan ha gjort är att man förträngt hur illa det faktiskt var. Hur ont det gör, hur yr man blir, att lungorna nästan sprängs och att benen bränner av den värsta av alla mjölksyror.

Det hjälpte inte att vi cyklade (observera att jag nu direktciterar) "med en snygg italienare, utan taktkänsla i benen men med betydligt större och bättre känsla för takt bara aningens högre upp". Japps, det anades en betoning på större.

Inte heller hjälpte det att tjejen framför mig lovade att hjälpa mig upp på cykeln om jag trillade av eller att vi visualiserade saker som: "nu når vi snart toppen, däruppe ser ni en vägg. Vi ska rakt in i den: och vidare!" Min vägg var gjord av mjölksyra och överlevnadsinstinkt. Den var stenhård och brutal.

Fast å andra sidan... Nu efteråt, tryggt uppkrupen i soffan, efter att ha bakat 35 knäckebröd, så måste jag ju erkänna att inget får en att känna sig så duktig som ett väl genomfört spinningpass!