Jag älskar

...min man.

Som precis just idag varit min äkta del i exakt ett år.

Så underbart är det.

Och för att fira in det har vi tillbringat hela helgen på ett nytt smultronställe.  Trosa. Vilken underbart söt stad.

Måndagsfika..

...på tomten och december känns väldigt nära.  Jomensåatt. Idag kom mannen och hämtade mig direkt efter jobbet.  Minsann. För han reser inte den här veckan. Nehej då. Så nu överraskade han med en picknick på altanen. Och utkik hade vi över såväl sjön som över de grushögar som anlände idag.

Och ja. Man måste klättra i grus.

Det är svårt att vara lyckligare än vad jag är nu. Dessutom vankas det bröllopsdag på söndag.  Den allra första.

Nu..

..kan livet återupptas igen. Boken är läst, manglad, reflekterad och sovd med. (Sovd... är det ens ett ord? Jag har haft den under huvudkudden i alla fall...)

På tisdag vankas en ny bok.  Men efter som att det är rävens jobb att bita i de sura rönnbären så knaprar jag glatt vidare på kunskapens söta äpple... jodåserrusåatt.

Synd bara att vissa äpplen är surare än andra.

Det här med vart man bor...

... jo.

Tant har förlorat minnet. Det hela börjar med en cykeltur ner till högskolan. En fin cykeltur i vita byxor. Mm. Vita byxor. På en cykel. Som torkades av senast ungefär samtidigt som jag köpte den. Jag kom fram i grå byxor. Nåväl. Bitterhet är ett så avlägset begrepp att detta givetvis inte bekommer en det minsta.

Sen, efter att ha koncentrerat sig till sista hjärncellen, cyklas det hem igen. Hemåt är samma sak som uppför och väl uppe slog tröttheten till. Jomensåatt.  Svänger in på min uppfart. Den sista av tre identiska hus. Blir irriterad då någon flyttat på motorcykeln, (som hör till mittenhuset) som nu tar upp all den plats MIN cykel skulle ha haft i cykelstället. Men här är vi inte bittra alls. Inte ens lite. Krånglar ner cykeln i källartrappen. Den är så brant att man får gå framför cykeln. Väl nere halas nyckeln fram... och den funkar inte!

Efter 5 minuters kämpande ger jag upp och rusar in i trappuppgången för att slita upp dörren och hämta mannens nyckel (och ja, jag hade tänkt skälla på honom också för att han inte med sin telepatiska förmåga kännt min nöd) men någon har låst dörren! Och min nyckel funkar inte ens i min egen dörr! Arg som ett bi slår jag till dörrklockan så att den nästan trillar ut på andra sidan. Och öppnar gör:blond man, ca 35-40 år.

Tanke 1: vart är mannen?
Tanke 2: varför har han inte sagt att vi har främmat?

Jag: Hej.
Okänd man: Hej.
Jag: vad gör du här?
Okänd man: jag bor här.

Långsamt lutar jag mig bakåt och kikar på namnet på dörren...

Jag: Hejdå.

Man kan väl säga som så att jag bara gick. Och mannen, när jag väl hittat till vårt lägenhetshus och vår uppgång, skrattade i en kvart. Minst.

Numer går jag bara ut när det är mörkt. Det är ca 12 veckor kvar tills vi flyttar. Jodåsåatt. 

Tant mår bara bra. 

Och bara så där..

... är man plötsligt ägare till både kristallkrona och ullmatta.

Jomensåatt... den här dagen får en speciell plats i hjärtat. Först en fika på altanen.  Den allra första fikan någonsin där. Och sedan flertalet besök i underbara gårdsbutiker. Mm. En bra söndag. Minsann.

Den första..

...höstdagen på året. Jo. Så är det. Och jag älskar det. Jag älskar den klara luften, färgerna, de frostiga morgnarna, de tända ljuset och mörkret!

Även om september bjuder skrämmande lite på just detta. Men det kommer! Så idag firar vi lite. Genom att åka runt till de olika handels och hantverksbodarna i Borås. Det vankas honung, kaffe, smide, tovade vantar och mysigt sällskap från mor och bror.

Och svampen plockades igår. 10 guldgula kantareller. Sen gick vi vilse. Och promenaden avslutades med en promenad på 4 km längst en stoor väg i jakt på bilen. Mm. Så kan man göra. Det är inte helt rätt, men det går.

Utsikt. ..

... från vår altan.

Jomensåatt.

Längtan till december är olidlig.

Fredag, kaffe och stängning

Ibland behövs bara en rubrik.

För idag är det fredag hela dagen (och alla vet ju att det bästa med fredagar är att det snart är måndag igen!), kaffet är lagom varmt i muggen och jag börjar sent. Vilket då förståss föregås av sovmorgon.

Det är helt klart de små sakerna i livet som gör det.

Alltså..

...trädgårdsslang. Behöver man säga något mer?

Eventuellt.

Idag har jag och mannen shoppat en av de sista bröllopspresenterna. (Vi är medvetna om att vi snart firar ett år...). Det blev: tadaa, en trädgårdsslang! Ja och lite småkrafs utöver det. 10 minuter innan stängning rusar vi in i affären.npå jakt efter en skottkärra.  Jomensåatt.. 1 minut efter stängning står vi utanför. Ett presentkort fattigare men en trädgårdsslang (och glöm nu för guds skull inte småkrafset!) rikare. För att fira detta inköp äter vi nu chokladbollar.

Och huset då? Jo. Idag beställde vi el. Imorgon mejlar vi in tapeterna. Sen är det bara att vänta. 16 veckor kvar!

Häpp..

...sa jag på semestern och vips stod jag uppe på en vulkan. Eller något sånär... johomensåatt jag och mannen hade nämligen bokat in vår bröllopsresa lagom till semestern. Destination: Island.

Efter lite förvirring på flygplatsen (regn, dimma, grått lavalandskap och 10 grader skapade en känsla av att vi hamnat på månen) då vi inte hittade hyrbilen och ett suckande "Åh nej" när vi insåg att hotellet vi bokat såg ut som.. nåväl. Resten av resan var magisk. Underbar mat, valsafari, långpromenader, svarta sandstränder och varma källor. Och någonstans i denna bubbla av magi kläcker jag idén att "borde vi inte passa på att ta en vandring upp på en vulkan". Ha! Fantastiskt.  Har jag sagt att jag är höjdrädd?

Så vi bokar. Och efter en mardrömsresa i en jeep, med vissa höjdpunkter, (som när guiden glatt vrålar bakåt i jeepen att vi för säkerhets skull ska hålla andan och sedan brakar rakt ner i en flod) hoppar vi blåslagna ut och påbörjar vår klättring mot toppen.  Det är då jag inser kopplingen: klättra-berg-högt. Guiden fick en andra ryggsäck. Jag var max 2 mm bakom och gick bokstaligt talat i samma steg. Jomensåatt. Fast oj.  Det kan ha varit bland det vackraste, underbaraste och tuffaste jag har gjort.

Världens starkaste morfar...

... har inte jag. Men det har minsann en annan liten tös som under gårdagens kräftfiske kröp upp i mitt knä och högtidligt berättade att hennes morfar var den starkaste i världen.  "För han, han kan dra upp morötter ur JORDEN med bara HÄNDERNA". Mm. Det är sann styrka det.

I övrigt bestod kvällen av ett krig mot mygg, regn och dålig fiskelycka. 6 kräftor. Jodåsåatt.  Det är ju tur att vi bara blir 24 personer ikväll. Det innebär 1/4 dels kräfta per person. (Har jag nämnt att jag råkar ha goda kunskaper i matematik? Det är sannerligen min starka sida)

Tårtbak, bebisar och päronkräm...

... idag har det mesta gått sådär lite mindre bra.  Därför blev det en extra glädjekick när telefonen vibrerade till och visade ett meddelande från två stolta föräldrar.  Två har nu blivit tre. Lycka.

Jodåsåatt. Päronkärm. Till en päron och chokladtårta. Superlätt att hitta. Och äpplekräm funkar givetvis inte. Det är ju en päronfyllning. Jomensåatt.  Inte mindre än tre besökta butiker tar det innan päronkrämen står att finna. Och vad glöms då bort?! Smör. Jo för så är det. Att smör, det har man i kakor. Det kan komma som en överraskning för de flesta, men så är det tydligen. Tur att närbutiken stänger 20 och inte en sekund senare.  Man skulle kunna säga som så att dagen idag har varit en enda lång spurt. För att hinna. Det är tur att man kan tigga sig till middag i någon annans hem sådana dagar.

Och huset? Det är en dröm.  Det är så vackert. Och genomtänkt (om mannen och jag får säga vårt och eftersom att det är vårt hus så har vi ju just precis den förmånen). Och om två dagar väntar semester.  Med tillhörande målning av hus. Det är något att längta efter.

Kaffe och bilar. .

Jag hade kunnat sitta hemma nu och druckit kallt vitt vin och mumsat räkor ihop med mannen. Det är fredag. Solen skiner. Det är snart semester... och jag sitter i en bil på Landvetters parkering.

Mannens plan är sent. Jomensåatt. Så jag tänkte till lite. För att han inte ska möta världens suraste "jag-åt-lunch-kl11"monster när han återigen sätter sina fötter på svensk mark så äter jag bilar. Och dricker kaffe. Till middag. En fredag. Men efter veckans utbrott (där det av någon underlig anledning slutade med att jag fräste åt mannen att han minsann inte ens behövde mellanlanda i Sverige) så behöver jag visst bättra på mina poäng. Rejält. Därav räkor och vitt vin (det finns således fler än en baktanke med att servera något så romantiskt en fredag).

Tyvärr har jag ju inte alltid tur när jag tänker. Det är nämligen stärkelse i godisbilarna. Som jag ätit en hel påse av. Joråserrusåatt.. majsstärkelse.

Men man kan ju säga som så att gott det var det!

Och så var det...

..det här med matlusten. Eller snarare den obefintliga matlusten.  Den försvann i söndags (och då menar jag förra söndagen, inte den som kom och gick för bara några dagar sedan) och har ännu inte återfunnits.

Imorse trodde jag skarpt att det lossnat. Jodåsåatt. Här åts såväl yoghurt som knäckis och vattenmelon.  (jag hoppas ju att det antecknas intensivt nu med den rosa pennan i det rosa blocket). Men ack. Nu sitter jag här med en portion köttfärssås. Plötslig förstår jag barnen, hur de liksom bara ger upp när de ser en jätteportion torna upp sig framför dem. Det är lönlöst. Dessutom (hej åldersnojja) har jag inte längre än mamma som istället förser mig med glass, smörgås eller jordgubbsyoghurt. Nej.  Vuxenlivet bjuder på alldeles för få glassmiddagar.

Jag minns filmen där mamma jagar mig genom huset med en skål gröt (ja något kladdigt och vitt, kan inte tänka mig att det var glass direkt) och hur jag ivrigt springer före in i vardagsrummet där det visas film.  En film om mig! Och mammas uppgivenhet när hon nästan har fått i mig det sista när filmen om mig tar slut på tvn.

Nåväl. Här jagas ingen.  Här ger vi kort och gott bara upp. Och jag hör mormors röst: ungen äter väl när hon är hungrig.

Punkt i nostalgi där.

Final..

...och musikfest. Det är mumma för en sjukling det.

Sjukligheter...

...det är vad allt handlar om här. Dubbelsidig öroninflammation. Jomensåatt... det får mig att irriterat att tänka att nästa gång jag tänker tanken "om det ändå bara kunde bryta ut ordentligt" så ska jag minnas den här gången. Och ångra mig. För oj vad sjuk jag är. Inte ens kaffe går ner. Och vilken helg valde jag? Jo, första varma helgen det här året. Gratulerar. Och balkongen sålde vi ihop med drömlägenheten... jodåserrusåatt...

Men katten tycker i alla fall att det är toppen att jag är sjuk. Tur det. Mannen är nämligen lika förkyld som jag.  Minus öroninflammationen då. Hurra.

Utsikt...

... kaffe och hosta.

Gårdagen bjöd på allt.

Först skrevs slutdiskussionen färdig på en rapport som var deadline på idag. Därefter bar det iväg ut till tomten för att kikas lite på hur det ser ut när de lagt golvvärme och armeringsjärn över det som ska bilda bottenplattan. Nu är det bara gjutningen kvar!

När vi klampat omkring i jord och lera en stund, smög vi över till blivande grannarna för en kopp kaffe och lite mys med deras söta L. Det blev både fotbollsspelande och tornbygge samt husplanering och projektdrömmar som avhandlades där under ett par timmar.

Och på kvällen då kom hostan. Den som nästan vänder ut och in på lungorna. Och som mördar den redan träningsvärksutsatta magen, på ett sätt som nästan får en att tro att revbenen har gått av. Och nu såhär morgonen efter känner jag att blodsmaken tagit plats i munnen med. Inbillning givetvis, men hostan är fruktansvärd. På riktigt.

Som tur är väntar snart en lunch i solen med bästa Tess med liten. Det botar förmodligen det mesta.

Bottenplattan

Utsikten. Underbara utsikten!

Som av en händelse...

... fungerar det plötsligt att blogga från datorn igen! Eventuellt har den hört hot om en plågsam död muttras, men hittills har sådana hot tagits med ro. Men nu, precis när det absolut inte borde gå (rapportskrivning och möjlighet att blogga går inte ihop, hur ska det obefintliga fokuset nu återfås?!) så går det alldeles utmärkt. Hade jag inte vetat bättre hade jag tippat på sabotage. Av rapportskrivning. Men då jag inte är det minsta misstänksam, eller skrockfull, så läggs därmed denna misstanke undan och begravs djupt ner. Men lite skumt är det minsann...

Det har undersökts här hemma under veckan. Jodå, det har det. Och nej. Det är inte jag. Som har undersökts alltså. Jag mår förträffligt bra (nåväl, för att vara hypokondriker i alla fall. Just för tillfället lider jag bara av mina matöverkänsligheter samt av påhittad pollenallergi, samt lite förkylning, inbillningsheshet och hosta) men jag måste göra somliga besvikna. Det är inte i min mage en liten bebis ligger och växer sig stark, utan i någon annans. Men glada, det är vi oavsett. Åter tillbaka till den där undersökningen.. Av min mixer. När man mixar ärtpesto (det måste prövas: 2dl ärtor, nästan 1 dl parmesan, 0,5dl olivolja, salt och peppar voíla!) så är det fantastiskt bra om man väljer att sätta på locket åt rätt håll. Gör man inte det, så flyger ärtpesto fantastiskt bra. Har man vita väggar i sitt kök pryder ärtpesto vackert dessa i flera dagar efteråt. Jomensåatt, det har vi undersökt här hemma hos mig. Minsann. Och när man sedan häller av spagettin som ärtpeston är tilltänkt till, då är det bra om man häller det i durkslaget och inte utanför. Det blir en så fantastiskt god bismak av diskmedel då, om man nu väljer att hälla pastan utanför vill säga, vilket inte uppskattas speciellt. Men pröva, det kan man ju alltid. Om man nu vill det.

Och huset då? Jodå, jordplätten är inte längre en jordplätt. Onej. Nu står där en bottenplatta, någorlunda färdigställd, med golvvärme och allt dragen! Det är så fantastiskt overkligt att hälften vore nog. Nyfikenheten från dag till dag är nästan outhärdlig, det kan ju alltid ha flyttats en sten eller två. Jodåserrusåatt. Våran enorma stenbumling tillexempel har fått ett nytt hem, i ena hörnet av vår blivande trädgård (mer känd som lerhögen för tillfället) och en början på stenmur har börjat växa fram. Man ser helt enkelt konturerna av det som faktiskt kommer bli vårt hem i slutet av detta året. Det är fantastiskt.

Och nu..

...städning av lägenheten!

Flytten igår innebar ett svinn av en sängram (numera lagad med såväl skruv som papperslim och en dos vilja) och en kattställning. Den ligger numer som ett plockepinn på golvet i nya lägenheten.

Vi har dessutom fått nya inneboenden: hej silverfiskar!

En underlig dag..

.. med oväntade inslag, en del gapskratt och regn.

Mm, att vara på facklig utbildning innebär inte alltid räksmörgås och godis. Idag, minsann, slank inte en endaste godis ned. I övrigt, om innehållet, kan sägas att om det var rörigt innan så gjorde inte presentationen det lättare. Men innehållet, när vi väl rett ut alla förkortningar, var det inget fel på.

Och nu: en regning promenad hem. Tur att jag tog tygskor och finjacka idag, jomensåatt, de lämpar sig utmärkt i svenskt vårväder!

Note to self...

... om du efter en lång arbetsdag kommer hem, hungrig och med huvudvärk, låna då mannens rakhyvel för att raka benen. Spring sedan upp på vinden (med nyrakade ben, eller åtminstone det som finns kvar av dem, plåster och kläder på förstås)och plocka ner en flyttkartong. Fyll sedan flyttkartongen till max och påbörja sedan tömningen av densamma (en flyttkartong av 20 möjliga var nämligen sönderriven av katthelvetet). Därefter bör du upptäcka att jo, katten (den nervösa av dem, inte den som skall få tänderna borstade varje dag) har passat på att kissa utanför lådan. Städa upp det.

Försök sedan att laga en omelett. Utan stekpanna. För den har någon packat ner. I en låda. På vinden.

Frågor på det?

Inte för att jag vill klaga...

... för det fungerar ändå inte speciellt bra, och då resultatet av dagens gnäll resulterade i ett tårdrypande farväl av mannen på landvetter, en sönderslagen mobil (som fackligt engagerad funderar jag på att göra en anmälan till någon angående alldeles förhårda köksgolv) och noll problem lösta så kan det bara konstateras att gnäll fungerar dåligt. Riktigt dåligt. Men för stunden, på chefens kontor, kändes det bra. Riktigt bra. Åtminstone gjorde det min ilska mindre, då jag matat fel tiger i bröstet ett tag. Ilsketigern är numera begravd under en mycket labil (nej, inte stabil, jag litar inte på den glada tigerns inverkan än) hög av stenar.

Om jag upprepar orden: "alla har sina egna goda skäl" samt "efter regn kommer solsken" och "det blir aldrig så bra som man tänkt sig, men heller aldrig så illa som man tror" ja då kanske veckan försvinner i ett nafs.

Eller så gör den inte det. Då kan jag glädjas åt att det är byggstart på torsdag! Med en stor dos förnekelse glömmer jag då bort dagens gnäll, att bilen måste tankas (det är inte småpotatis då det är en gasbil! Jomensåatt... Frågan är om man kan kidnappa någon på en bensinstation som kan tanka gas åt en?), att mobilen är trasig, pengarna slut och att rapporten till skolan ska in om alldeles för få dagar i förhållande till skrivna ord. Joråserrusåatt...

Ännu en helg...

...har rusat förbi och numer ekar det vackert i lägenheten. Om det var avskalat i den tidigare (visningar gör sådant med ens hem) är det numer bara ett skal kvar. För att fira detta (finns det skäl att fira ska man ta dessa tillfällen i akt) drack vi rödvin ur plastglas och lyssnade på dansbandsballader. Mumma för själen... Mindre mumma för öronen enligt mannen.

Kvällen föregicks förstås av en dag, som spenderades ute på tomten, där vi knackade på hos blivande grannar. Jo, minsann. För nästa torsdag, då börjar det hända grejer! Så sägs det i alla fall. Nu ska det äntligen börja byggas hus! Därefter blev det en fika vid Hyssna kvarn. Om det är något man måste göra innan man dör så är det att åka dit och dricka kaffe. Oj så underbart det är. Det nya målet är att få min chef att förstå att vi måste åka dit på konferens. Jomensåatt.

Idag...

..firar vi bygglov! Och oväntat nog firas även ett annat glädjeämne. 2 ska bli 3. Underbart!

Ögoninflammation...

... och ett chockartat uppvaknande. Det blir lätt så när man inte kan öppna ögonen, trots att man är klarvaken. Efter att ha konsulterat mamma, kl 0720 NY tid (vem behöver sjukvårdsupplysningen?) konstaterades det att skölja, det är det enda att göra mot ögoninflammation.

Efter en fullspäckad dag med mamma, lillasyster och bror så är ögat värre än någonsin. En roadtrip ligger illa till, så mannen fick åka ut på akutjakt efter något att behandla ögat med. Efter en timme återvänder han, med en salva! Nu jäklars ska det kryas på!

07:08

...efter att ha kört mannen till flygplatsen i gryningen, på en sovmorgonsmåndag, övervägs nu en morgonpromenad.

Jag har försökt fördriva tiden genom att diska, plocka undan, bädda sängen, läsa tidningen långsamt (jomensåatt, idag har det minsann lästs mer än bara rubriker), koka te och sortera russin i storleksordning (frukost nr.2) men det är fortfarande två timmar kvar till jobbstart.

Det enda som talar emot morgonpromenerandet är de 9,5 minusgrader jag stötte på första gången jag var ute.. det resulterade i dubbla fleecetröjor och raggstrumpor. Som fortfarande sitter på... Men solen ser åtminstone lovande ut.

Träningsvärken..

...från gårdagens MRL (mage, rumpa, lår) pass i kombination med ett Core (mage och rygg) pass dödar mig långsamt och gör mig mer och mer soffliggande. Åtminstone skyller jag min träningsomotivation på detta. Vilket gör det helt okey att krypa ner under filten, ladda upp med den senaste av Allt i Hemmet (som jag visst prenumererar på, räkningen damt så fint ner i brevlådan idag. Jomensåatt, mannen, han kommer bli själaglad. Säkert. För säkerhetsskull berättar jag det efter att han kommit hem från sin weekend i franska alperna. Då har han saknat mig lite med. Joråserrusåatt...) och en kopp te. Jag har tagit med mig den engelska artikelt som måste läsas också. Den ligger på lagom avstånd och pockar på min uppmärksamhet. Eller åtminstone pockar den på det dåliga samvetet.

Pararellt med detta söker jag boende på Island. Och kollar på kakel. Och lagar lite mat. Och kikar för säkerhets skull dessutom lite på tvättstugeinredning, gardiner, köksprylar och köksbord. Bara för att jag kan. Jag kan göra många saker samtidigt. Nästan lite för bra. I lördags var jag på ett pass där man skulle vara medveten, hela tiden. Och fokuserad på bara en sak. I 45 minuter! Trött berättar jag för mannen att det varit det tuffaste passet jag någonsin varit på. Jomensåatt, fundera lite på vad jobbigt det faktist är att inte tänka på något annat än mjölksyran i magen när den får dina magmuskler att krampa, eller på hur svårt det är att inte somna när du mediterar. Det ni. Det fick jag öva mig på. (Jag somnade bara till tre gånger, och vi mediterade ju i en hel kvart, det måste ändå klassas som bra... eller?)

Nåväl. Nu ska mina lår tvingas till samarbete, det ska resas sig ur soffan och hämtas lite mat minsann. Alternativt väntar jag tills mannen kommer hem från jobbet senare ikväll.. frågan är hur maten i ugnen ser ut då.

När blodpudding...

...och stekt ägg klassas som lyxmat och (iförd morgonrock) man ligger och funderar över varför det inte finns någon användarmanual till det där "följ mig när jag fotar min dag" ungefär-som-facebook-men-komprimerat-och-med-#, är det ok att man deklarerar vardagen som ett faktum och spär på det med en gnutta åldersnojja? När man sedan kikar igenom dagens sms (japp, för att se om man glömt svara på viktiga frågor, eller missat att läsa en påminnelse från mig själv till mig själv...) och inser att smsen handlar om:
Att bli vithårig, ryggont, knäskador, apoteksbesök och det underbara med att plugga (jag funderar fortfarande på vad det månne vara), ja. Då är nojjan inte längre enbart en nojja utan ett faktum och vardagstristessen ett självpåklistrar plåster.

Det blir liksom tyngre att andas då. Så, för att liva upp det hela storstädade jag. Och vek tvätt. Jomensåatt... Övervägde ett litet tag att genomföra det hela iförd högklackat och med ett glas vin i handen, men insåg snabbt mina begränsningar. 120-0 till vardagen. Som jag egentligen gillar. Massor. Men inte idag.

Trots att jag älskar blodpudding.

Sålt..

...var det här. Jupps. Drömlägenheten är från och med 31 maj någon annans. All lycka till dem, vi har bara lyckliga minnen därifrån.

Och vad innebär då detta? Jo, husbygge! Drömmen kan kickas igång och besluten sättas i verket. Hej veranda, sjöutsikt och ångugn! Och att vi fram tills att huset snickrats ihop (med minimal bygginsats från oss, vi väljer bara..) är bostadslösa. Men det letas. Med ljus och lykta. Det löser sig nog det med.

Som om inte det vore nog har jag blivit medbjuden på babysim med finaste guddottern. Det är en stolt tant som ska känga sig i baddräkt om två veckor. Stolt och blek tant. För tant, det är jag. Ialla fall till bästa guddottern. Alla förtjänar en tänt. Haha.

Men denna helg bjuder först på fika och sedan på vin, middag och teater. Eventuellt kanske även ett röj på vinden. Här ska flyttförberedas!

Det rör på sig...

... minsann. Och om 30 minuter är det förseglat och klart. Hurra!

Istället för...

...ekonomiska förändringar inom vård och barnomsorg över tid: afternoon tea i Alingsås. Det är vardagslyx det. Konstigt nog känns det ändå lite fel att inte tillbringa kvällen i skolan.

Fast på det stora hela var mötet som förekom vardagslyxet värt sin komplettering. Hej huset, nu är vi ett steg närmare mål!

Kvalitétstv...

... och te.

Det har konstaterats att det går många serier på tv just nu. Jag följer inte en enda. Men på två dagar känner jag mig någorlunda uppdaterad. Hur kan jag ha missat all denna kunskap? Alla dessa intriger? Det är tveksamt om jag någonsin kommer att hinna jobba igen.

Ja, tristessen är precis så total. Det är tur att jag är tillräckligt sjuk för att kunna somna ungefär varannan timme.

Dagens prestation..

... får lov att vara den att jag smälte två tandborstar. Jomensåatt. Man kan smälta sådana. Kokande vatten och magsjukefobi är receptet. Blanda väl och doppa. Strålande.

I övrigt finns det bara ett ord som beskriver denna dag: magsjuka. Det är fruktansvärt och inte ens den värsta fienden är värd detta.

Punkt där.

Panik..

...muffins, nytt porslin, stora trosor och stressade katter. Jomensåatt. Här kan allt levereras.

Det började i fredags. På morgonen, någonstans mellan mitt skärsår på smalbenet och panikletandet efter de största trosorna jag äger (de hittades i tvättkorgen, idag). Jodåsåatt, det var dags för besöket hos sjukgymnasten. Efter påtryckningar från familj, plus det faktum att jag knappt tar mig tre trappor upp utan att pausa pågrund av mitt värkande knä, åkte jag och fick faktumet bekräftat: jag har ont i mitt knä. Ja, och det lär inte gå över. Dessutom är knäskålarna kassa. Träning ordinerades... Sådär ja. Hela helgen har jag tränat. Johodå. Alla övningar man kunde göra i sängen har jag noggrant testat.

På eftermiddagen (fredag 17:50) tröstade mannen mig lite genom att ta med mig till stadens ena butik, för att inhandla finfint porslin för lite bröllopspengar. Därefter åkte vi hem bara för att upptäcka att katten numer kissar ca 2 cm utanför lådan. Hurra!

Efter lite efterforskning kunde vi konstatera följande: vi måste ta honom till veterinären för att utesluta allvarligare sjukdomar. Mer troligt är dock att han är stressad i och med alla visningar. Jomensåatt, vi försöker ju sälja drömlägenheten vår i jakt på en annan dröm. Husdröm. Det innebär otaliga resor i bur, ommöbleringar och stress. Inte för oss såklart, utan givetvis för katten. Vi märker knappt av stressen alls, dessutom: vem vill inte bo på ett museum?

För att göra vår helg lite kulturell tog vi en städpaus på lördag eftermiddag och åkte till den stora staden Göteborg. Där åts det god mat (hörde jag orden: brynt vispat smör? Herregud vilken uppfinning!) i trevligt sällskap och avslutades sedan på operan. Sjukt mäktigt!

Idag klev mannen upp tidigt för att åka och hjälpa syster yster att flytta och jag, ja, vi fick rådet att baka något, för luktens skull inför visningen, så jag har bakat muffins. Och stoppat in katter i bur, städat, burit blommor och möbler, kört bil, burit katter, åkt mer bil, tappat bort plånboken, fikat, tappat katt i trapphus (hon klarade det finfint), hittat plånbok, köpt blommor, ätit middag, bakat våfflor och burit möbler och mer blommor. Och torkat kiss, för att katten är stressad. Fint. Fint som snus är det.

Sa jag att vi älskar våra katter?

Idag kom det riktiga betyget..

...intrillandes på mejl. Väl godkänt.

Glädjen är enorm. Varm choklad, äggsmörgås och kvällspromenad blir det för att fira. Blomman är från mannen. Underbara!

Detta är..

... vad 15 högskolepoäng på avancerad nivå är värda. Mums! Firas, det ska det!