...sa jag på semestern och vips stod jag uppe på en vulkan. Eller något sånär... johomensåatt jag och mannen hade nämligen bokat in vår bröllopsresa lagom till semestern. Destination: Island.
Efter lite förvirring på flygplatsen (regn, dimma, grått lavalandskap och 10 grader skapade en känsla av att vi hamnat på månen) då vi inte hittade hyrbilen och ett suckande "Åh nej" när vi insåg att hotellet vi bokat såg ut som.. nåväl. Resten av resan var magisk. Underbar mat, valsafari, långpromenader, svarta sandstränder och varma källor. Och någonstans i denna bubbla av magi kläcker jag idén att "borde vi inte passa på att ta en vandring upp på en vulkan". Ha! Fantastiskt. Har jag sagt att jag är höjdrädd?
Så vi bokar. Och efter en mardrömsresa i en jeep, med vissa höjdpunkter, (som när guiden glatt vrålar bakåt i jeepen att vi för säkerhets skull ska hålla andan och sedan brakar rakt ner i en flod) hoppar vi blåslagna ut och påbörjar vår klättring mot toppen. Det är då jag inser kopplingen: klättra-berg-högt. Guiden fick en andra ryggsäck. Jag var max 2 mm bakom och gick bokstaligt talat i samma steg. Jomensåatt. Fast oj. Det kan ha varit bland det vackraste, underbaraste och tuffaste jag har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar