Och så var det...

..det här med matlusten. Eller snarare den obefintliga matlusten.  Den försvann i söndags (och då menar jag förra söndagen, inte den som kom och gick för bara några dagar sedan) och har ännu inte återfunnits.

Imorse trodde jag skarpt att det lossnat. Jodåsåatt. Här åts såväl yoghurt som knäckis och vattenmelon.  (jag hoppas ju att det antecknas intensivt nu med den rosa pennan i det rosa blocket). Men ack. Nu sitter jag här med en portion köttfärssås. Plötslig förstår jag barnen, hur de liksom bara ger upp när de ser en jätteportion torna upp sig framför dem. Det är lönlöst. Dessutom (hej åldersnojja) har jag inte längre än mamma som istället förser mig med glass, smörgås eller jordgubbsyoghurt. Nej.  Vuxenlivet bjuder på alldeles för få glassmiddagar.

Jag minns filmen där mamma jagar mig genom huset med en skål gröt (ja något kladdigt och vitt, kan inte tänka mig att det var glass direkt) och hur jag ivrigt springer före in i vardagsrummet där det visas film.  En film om mig! Och mammas uppgivenhet när hon nästan har fått i mig det sista när filmen om mig tar slut på tvn.

Nåväl. Här jagas ingen.  Här ger vi kort och gott bara upp. Och jag hör mormors röst: ungen äter väl när hon är hungrig.

Punkt i nostalgi där.

Final..

...och musikfest. Det är mumma för en sjukling det.

Sjukligheter...

...det är vad allt handlar om här. Dubbelsidig öroninflammation. Jomensåatt... det får mig att irriterat att tänka att nästa gång jag tänker tanken "om det ändå bara kunde bryta ut ordentligt" så ska jag minnas den här gången. Och ångra mig. För oj vad sjuk jag är. Inte ens kaffe går ner. Och vilken helg valde jag? Jo, första varma helgen det här året. Gratulerar. Och balkongen sålde vi ihop med drömlägenheten... jodåserrusåatt...

Men katten tycker i alla fall att det är toppen att jag är sjuk. Tur det. Mannen är nämligen lika förkyld som jag.  Minus öroninflammationen då. Hurra.

Utsikt...

... kaffe och hosta.

Gårdagen bjöd på allt.

Först skrevs slutdiskussionen färdig på en rapport som var deadline på idag. Därefter bar det iväg ut till tomten för att kikas lite på hur det ser ut när de lagt golvvärme och armeringsjärn över det som ska bilda bottenplattan. Nu är det bara gjutningen kvar!

När vi klampat omkring i jord och lera en stund, smög vi över till blivande grannarna för en kopp kaffe och lite mys med deras söta L. Det blev både fotbollsspelande och tornbygge samt husplanering och projektdrömmar som avhandlades där under ett par timmar.

Och på kvällen då kom hostan. Den som nästan vänder ut och in på lungorna. Och som mördar den redan träningsvärksutsatta magen, på ett sätt som nästan får en att tro att revbenen har gått av. Och nu såhär morgonen efter känner jag att blodsmaken tagit plats i munnen med. Inbillning givetvis, men hostan är fruktansvärd. På riktigt.

Som tur är väntar snart en lunch i solen med bästa Tess med liten. Det botar förmodligen det mesta.

Bottenplattan

Utsikten. Underbara utsikten!

Som av en händelse...

... fungerar det plötsligt att blogga från datorn igen! Eventuellt har den hört hot om en plågsam död muttras, men hittills har sådana hot tagits med ro. Men nu, precis när det absolut inte borde gå (rapportskrivning och möjlighet att blogga går inte ihop, hur ska det obefintliga fokuset nu återfås?!) så går det alldeles utmärkt. Hade jag inte vetat bättre hade jag tippat på sabotage. Av rapportskrivning. Men då jag inte är det minsta misstänksam, eller skrockfull, så läggs därmed denna misstanke undan och begravs djupt ner. Men lite skumt är det minsann...

Det har undersökts här hemma under veckan. Jodå, det har det. Och nej. Det är inte jag. Som har undersökts alltså. Jag mår förträffligt bra (nåväl, för att vara hypokondriker i alla fall. Just för tillfället lider jag bara av mina matöverkänsligheter samt av påhittad pollenallergi, samt lite förkylning, inbillningsheshet och hosta) men jag måste göra somliga besvikna. Det är inte i min mage en liten bebis ligger och växer sig stark, utan i någon annans. Men glada, det är vi oavsett. Åter tillbaka till den där undersökningen.. Av min mixer. När man mixar ärtpesto (det måste prövas: 2dl ärtor, nästan 1 dl parmesan, 0,5dl olivolja, salt och peppar voíla!) så är det fantastiskt bra om man väljer att sätta på locket åt rätt håll. Gör man inte det, så flyger ärtpesto fantastiskt bra. Har man vita väggar i sitt kök pryder ärtpesto vackert dessa i flera dagar efteråt. Jomensåatt, det har vi undersökt här hemma hos mig. Minsann. Och när man sedan häller av spagettin som ärtpeston är tilltänkt till, då är det bra om man häller det i durkslaget och inte utanför. Det blir en så fantastiskt god bismak av diskmedel då, om man nu väljer att hälla pastan utanför vill säga, vilket inte uppskattas speciellt. Men pröva, det kan man ju alltid. Om man nu vill det.

Och huset då? Jodå, jordplätten är inte längre en jordplätt. Onej. Nu står där en bottenplatta, någorlunda färdigställd, med golvvärme och allt dragen! Det är så fantastiskt overkligt att hälften vore nog. Nyfikenheten från dag till dag är nästan outhärdlig, det kan ju alltid ha flyttats en sten eller två. Jodåserrusåatt. Våran enorma stenbumling tillexempel har fått ett nytt hem, i ena hörnet av vår blivande trädgård (mer känd som lerhögen för tillfället) och en början på stenmur har börjat växa fram. Man ser helt enkelt konturerna av det som faktiskt kommer bli vårt hem i slutet av detta året. Det är fantastiskt.