Som av en händelse...

... fungerar det plötsligt att blogga från datorn igen! Eventuellt har den hört hot om en plågsam död muttras, men hittills har sådana hot tagits med ro. Men nu, precis när det absolut inte borde gå (rapportskrivning och möjlighet att blogga går inte ihop, hur ska det obefintliga fokuset nu återfås?!) så går det alldeles utmärkt. Hade jag inte vetat bättre hade jag tippat på sabotage. Av rapportskrivning. Men då jag inte är det minsta misstänksam, eller skrockfull, så läggs därmed denna misstanke undan och begravs djupt ner. Men lite skumt är det minsann...

Det har undersökts här hemma under veckan. Jodå, det har det. Och nej. Det är inte jag. Som har undersökts alltså. Jag mår förträffligt bra (nåväl, för att vara hypokondriker i alla fall. Just för tillfället lider jag bara av mina matöverkänsligheter samt av påhittad pollenallergi, samt lite förkylning, inbillningsheshet och hosta) men jag måste göra somliga besvikna. Det är inte i min mage en liten bebis ligger och växer sig stark, utan i någon annans. Men glada, det är vi oavsett. Åter tillbaka till den där undersökningen.. Av min mixer. När man mixar ärtpesto (det måste prövas: 2dl ärtor, nästan 1 dl parmesan, 0,5dl olivolja, salt och peppar voíla!) så är det fantastiskt bra om man väljer att sätta på locket åt rätt håll. Gör man inte det, så flyger ärtpesto fantastiskt bra. Har man vita väggar i sitt kök pryder ärtpesto vackert dessa i flera dagar efteråt. Jomensåatt, det har vi undersökt här hemma hos mig. Minsann. Och när man sedan häller av spagettin som ärtpeston är tilltänkt till, då är det bra om man häller det i durkslaget och inte utanför. Det blir en så fantastiskt god bismak av diskmedel då, om man nu väljer att hälla pastan utanför vill säga, vilket inte uppskattas speciellt. Men pröva, det kan man ju alltid. Om man nu vill det.

Och huset då? Jodå, jordplätten är inte längre en jordplätt. Onej. Nu står där en bottenplatta, någorlunda färdigställd, med golvvärme och allt dragen! Det är så fantastiskt overkligt att hälften vore nog. Nyfikenheten från dag till dag är nästan outhärdlig, det kan ju alltid ha flyttats en sten eller två. Jodåserrusåatt. Våran enorma stenbumling tillexempel har fått ett nytt hem, i ena hörnet av vår blivande trädgård (mer känd som lerhögen för tillfället) och en början på stenmur har börjat växa fram. Man ser helt enkelt konturerna av det som faktiskt kommer bli vårt hem i slutet av detta året. Det är fantastiskt.