..det här med matlusten. Eller snarare den obefintliga matlusten. Den försvann i söndags (och då menar jag förra söndagen, inte den som kom och gick för bara några dagar sedan) och har ännu inte återfunnits.
Imorse trodde jag skarpt att det lossnat. Jodåsåatt. Här åts såväl yoghurt som knäckis och vattenmelon. (jag hoppas ju att det antecknas intensivt nu med den rosa pennan i det rosa blocket). Men ack. Nu sitter jag här med en portion köttfärssås. Plötslig förstår jag barnen, hur de liksom bara ger upp när de ser en jätteportion torna upp sig framför dem. Det är lönlöst. Dessutom (hej åldersnojja) har jag inte längre än mamma som istället förser mig med glass, smörgås eller jordgubbsyoghurt. Nej. Vuxenlivet bjuder på alldeles för få glassmiddagar.
Jag minns filmen där mamma jagar mig genom huset med en skål gröt (ja något kladdigt och vitt, kan inte tänka mig att det var glass direkt) och hur jag ivrigt springer före in i vardagsrummet där det visas film. En film om mig! Och mammas uppgivenhet när hon nästan har fått i mig det sista när filmen om mig tar slut på tvn.
Nåväl. Här jagas ingen. Här ger vi kort och gott bara upp. Och jag hör mormors röst: ungen äter väl när hon är hungrig.
Punkt i nostalgi där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar