Jag älskar.

Jag älskar den man som jag för strax över ett år sedan träffade av en slump när jag gått till helt fel uteställe.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och av en mängd olika anledningar. Så enkelt är det.

Den finaste...

Den här helgen tog just den här mannen med mig ut på en överraskning. Och grundlurad var jag. Jomenvisst. Halva lördagen gick jag och väntade på att min mamma med familj skulle dyka upp. Och hon ringde och sa att visst var de på väg... för att bara en liten stund senare ringa och säga att de skulle bli sena, en punktering hade visst kommit ivägen.
Det visade sig att min mor inte hade något med saken att göra överhuvudtaget. Mannens syster och hennes man kom nämligen och hämtade upp oss. (varpå mannen fick förklara med sin allra långsammaste röst att mamma visst hade lurat mig och att hon inte alls var påväg till oss och att allting visst var i sin ordning. Detta fick mannen göra ett par gånger innan jag verkligen förstod) Vi skulle tillbringa helgen i Göteborg, på Hotel Gothia Towers. På våning 14 fick vi bo och på våning 23 drack vi vin. Upplevelsen, känslan och sällskapet var fantastiskt och kan knappt beskrivas med ord.

Det var en magisk helg.

Hurra, hurra...

... för idag är det min födelsedag!

Väcktes med levande ljus, sång, paket och frukost... Det kan nästan inte starta bättre.. som tur var lyckades mannen välta sänglampan som med buller och bång föll rakt ner över mig och gjorde en underbart fin bula strax ovanför ögonbrynet. Man får inte vara alltför perfekt, nej nej.

Det är till att vara vacker på sin födelsedag!

Kyla..

.. och racer-bilen protesterar. Med våld öppnades dörren in till bilen idag, med än mer våld hackades isen av rutorna. Till grannarnas stora nöje fick man dessutom gasa upp bilen i enorma varv för att komma upp för backen av is som bildats under natten. Bilen gnisslar, sladdar, pustar och muttrar. Vill dö vid varje trafikljus. Det är ju helt förståeligt. Tidiga morrnar, sena kvällar... men man är i alla fall inte bitter. Onej. Inte ens lite.

Så idag när man hade handlat, och bara ska parkera så finns det ingen parkering. Inte någonstans. Man lyckas snedparkera bilen, bara för att kunna rusa upp till mannen som ska lösa problemet. Man tar trapporna på fyra röda, med kassar och väska och nycklar hängandes runt omkring och överallt. Man förbereder sig på att slita upp dörren och säga: kom och parkera åt mig, nu!

Mannen är inte hemma. Man ringer desperat, med gråten i halsen för att berätta att han faktiskt borde vara hemma nu, för det går inte att parkera och vad ska man då göra? Mannen sitter i möte och har inte alls lust eller tid att lyssna. Fantastiskt. Ner till racer-bilen igen, högljutt svärandes om att: nu jäklar åker bilen till skroten. Buss är det som gäller i fortsättningen, och mannen han kan minsann se sig i stjärnorna efter att få smaka på några kakor när han nu väl behagar komma hem. 

Det fanns en parkering, och tårtbakningen tog vid. Joråsåatt.. det gick fin fint. Förutom den sista delen av projektet.. men vem bryr sig egentligen om ett par äggulor? Och exakt när och hur de blandas i smeten? Och vad gör det väll att ens lilla kattbebis har klättrar upp på bänken och ätit upp en av äggulorna, för att sedan kräkas upp den på hallgolvet. Det som kan konstateras är att masken är borta i hans mage! Jay!

... och ja. Jag tog nya ägg till tårtbakningen. Som en parantes för alla de om faktiskt tänkt förgylla min dag och komma och fika på torsdag.

Saker...

som borde bli gjorda..

• Jag borde sätta mig framför tv:n och skrapa stearin
• Jag borde gå ner och hänga in tvätten i torkrummet
• Jag borde gå upp på vinden och hämta en flyttkartong
• Jag borde börja packa ner sakerna som står i vitrinskåpen
• Jag borde ladda min kamera
• Jag borde...

...men det är ju inte mitt fel att:

• det rann stearin över hela tv:n, ner över tv-bänker och vidare ner på golvet (och det märks knappt om man inte tittar på ett program med mörk bakgrund.. och vad är det egentligen för fel på att golvet blev lite vitare än vanligt på en fläck?)
• tvätten är färdig just nu när jag verkligen inte orkar gå ner för alla trappor, upp för alla trappor och ner för alla trappor för att komma till tvättstugan
• någon lagt flyttkartongerna på vinden
• det finns så många saker i vitrinskåpen
• kameran dött

Varför valde inte jag att åka och byta däck på racer-bilen? Det hade jag säkerligen lyckats mycket bättre med. Helt klart. Jorå. Att byta däck är förmodligen det jag är bäst på.

Helgen.

Helgen som sådan har inneburit musikal (varför,varför, varför är inte jag född så att jag fick vara ungdom på 50-talet?!), paket, chokladtårta, mumsiga middagar hos båda föräldrarna, en massa kaffedrickande och ännu mer gott att äta. Det är skönt att vara hemma. Och det är inte alls dumt att få fira födelsedag två gånger, nästa helg vankas det ju tydligen mer firande! Det viskas om en överraskning...

Söndagen bjuder på mer spännande aktiviteter, mannen ska byta däck på racer-bilen, jag ska tvätta och sen är vi bortbjudna på middag. Jorå. När man är så bra på att laga mat som jag är, så gäller det att se till att man blir bortbjuden på helgerna. Speciellt när flytten närmar sig med stormsteg.. De finns de som anser att det vore dumt att bränna ner lägenheten innan dess..

Nejmensåatt, det är kanske dags att plocka bort kaffekopparna och dra sig mot tvättstugan.. om jag bara kunde komma på vart mina nycklar tagit vägen. Suck.

Om BMI och sånt.

Det årliga besöket hos barnmorskan. Man sitter stirrig längst ut på kanten av stolen i väntrummet. Där faktum nummer 1 alltid inträffar:
Man blir aldrig uppropad i tid.

När man väl blir det, sitter man längst ut på stolskanten inne i besöksrummet och hoppas på att det bara ska gå fort. Där inträffar alltid faktum nummer 2:
Man glömmer bort varenda sjukdom som finns i släkten.

Men just idag inträffade det som sällan händer. Efter att blodtrycket mätts, ska ens BMI räknas ut. För forskningens skull. Och man svarar givetvis så gott man kan (med så få lögner som möjligt) hur lång man är och hur mycket man väger. Jorå. Så långt allt lugnt. Men där och då upphörde det. För siffran jag får visar att jag gränsar till övervikt!

Som den trevliga människa jag är, försöker jag förklara för tanten mitt emot att jag styrketränat länge och att muskler väger mer än fett. Således är uträkningen inte rättvis. Tanten tittar på mig och förklarar att det bara är för forskningens skull. Jag förklarar tillbaka att då får ju forskningen ett felaktigt utslag och tanten förklarar att så är det inte alls. Hon tyckte uppenbarligen att jag gränsade till övervikt. Fint.

Jag var ju tvungen att trösta mig på något vis, så det blev shopping och fika på stan... och efter det en springtur i snön. Jomenvisst. Den nästintill överviktiga kroppen orkade till och med det. Med ett bra tempo dessutom! Jay.

Låt mig få skylla på..

.. det mesta. Ja, för att inte säga allt. Det finns säkert tusen anledningar till att inget blogginlägg blivit skrivet på ett tag. Och jag kan nog bergis rabbla upp alla såhär bara rakt upp och ner. Om jag skulle vilja. Men för att göra en enkel sak kort: Livet kom emellan.

Nu är det i alla fall så, att igår hade fastighetsbyrån från helvetet bestämt sig för att vi skulle besiktiga lägenheten. Så jag packar in mig och katterna (som bergis älskar att åka bil, de vet bara inte riktigt om det) i bilen och åker iväg. Vid Maxi slås jag av insikten att jag inte riktigt vet vart jag ska. Men som en person med fascinerande bra lokalsinne får jag för mig att åka till Dalsjöfors. Joråsåatt... Och därefrån har jag ju en gång blivit guidad till Fristad. Jajjemensan, och jag hittar ju alltid! Så helt plötsligt (efter att ha panikstannat för att jag trodde att katten rymde från buren), med en puls på 320, inser jag att jag inte vet vart jag är. Jag har åkt igenom Dalsjöfors.. (tror jag, men vem är så noga med sådant egentligen?) och jag borde ju snart komma till det däringa stället där man skulle svänga.. Så jag åker vidare... På en väg där inte en bil syns till.. efter ett bra tag, när jag nästan ringer till mannen och gråter, inser jag att jag är i Äspered. Jaahaa! Men.. Nåväl. Det var ju inte mitt fel att de flyttat på Fristad! Suck.

(Bild lånad från Multimediabyrån)

Hemma sen blev det våfflor. Mums!

Ett minne...

... kvällen igår spenderades  hos söta Tess. Vi lagade mat, tittade på film och begrundade världsproblemen, som så oftast. Kanske var det just därför som hon låg så nära i minnet, för idag när jag och mannen står i McDriven minns jag plötsligt en annan kväll...

... en kväll då jag körde bilen i Driven, en kväll då polisen jagade personer på moped alldeles intill och gjorde mig så nervös att jag kom så långt ifrån första luckan att jag nästan fick gå ur bilen och betala (men personen därinne löste det genom att hänga så långt ut att genom luckan det bara gick och samtidigt hålla i kortläsaren som satts fast på en pinne så långt fram emot min bil det bara var möjligt) och så långt ifrån den andra luckan att personen i den luckan helt enkelt sa: du kan ju lika gärna parkera därborta, eller vill du att jag kastar in maten till er?

I övrigt denna helgen har det gjorts mycket lite (det är oerhört få personer som vill träffa en när man varit magsjuk...) men ett besök till alingsås blev det och med lite hjälp från mannens ena vän valdes en korg och lite nya pepparkaksformer ut. Viktiga inköp som inte bara kan göras hursom. Numera ingår således en hare och en skiftnyckel i den redan lite udda samlingen av pepparkaksformer vi har. Dessutom har vi äntligen fått tag på en picnickorg! Jippie.

En dag i soffan..

... efter mardrömsnatten, då jag ringde mamma och tyckte att hon skulle åka 10 mil för att kunna hålla mitt hår borta, vaknade jag upp till en härlig mardrömsmorgon. Som tur är startade den redan klockan 4, så vid 7 tiden kunde jag kravla mig ut och lägga mig i soffan.. Och här har jag blivit kvar.

Vad som hänt? Jo, magsjuka är det som hänt. En sjukdom man knappt önskar sin värsta fiende. Och i kombination med hosta är det nästan etter värre.

Att jag glömmer...

... saker, tider, nummer, nycklar, ja så gott som det mesta, är egentligen inga konstigheter.

Så när jag förväntar mig att saker ska fungera, blir jag alltid lika överraskad när de inte gör det. För det är inte ofta jag förväntar mig sådant. Efter ett par år av mig själv har jag gett upp önskningarna om det.

Men att glömma att köpa mjöl när man ska baka? Där tror jag att jag slog mig själv. Och hur kunde jag glömma bort att jag har en katt som ska vara med hela tiden och därför sticker in sin nos i ugnen om denna står öppen en längre tid? Hur kunde jag glömma att det dessutom är den hungrigaste katten i världshistorien, som äter såväl russin som vetedeg och smör? Och hur kunde jag glömma att när man skäller på katten i fråga så springer han iväg och hittar på något annat rackartyg (som att riva ner en gardinstång och välta en vas med blommor) för att sedan smyga tillbaka och ändå äta upp det där, vad det än nu var han ville äta upp från  början.

Fantastiskt.

Utöver det känner jag mig febrig, mår illa och hostar.

Det är ändå bara två dagar kvar nu. Till helgen.. (och jag är inte bitter)

Om konsten att skjuta morötter.

.. man har bestämt sig för att laga lite mat. Det ekar tomt i frysen och det är på tiden att göra någonting åt alla de där morötterna som ligger i kylen efter en lyckad dubbelhandling.

Mannen tittar in i köket och frågar: "ska du laga mat?" Johorå. Vad är det han inte förstår? Klart det ska lagas mat. Mannen nickar, som den förståndiga man han är och går. Efter ett litet tag kommer han in igen med nya frågor: "Du ska laga mat nu?" .... "Med alla de där grönsakerna?"... "Du ska skala dem först? Alla de där?".. En blick räcker för att mannen ska komma på att idag är den perfekta dagen att ta en springtur på. Hej och hå och dörren slår igen.

Efter lite skalande, att man alltid glömmer hur tråkigt det är att skala och hacka saker i bitar, är i alla fall allting förberett. Kastrullen är på plattan och det har börjat ryka lite... men inte från kastrullen! Det finns fyra plattor på en spis och väldigt många fler knappar. Det är inte så lätt alla gånger att välja rätt knapp. Till saken hör att, som den kock man faktiskt är, hade hackat morötter och potatis och palsternacka och lök som kockar faktiskt gör... med bara lite mer skvättande, skälsord och utbrott än vad eliten använder. (Det hade i alla fall råkat hamna ett par morötter på fel ställe, nämligen på den glödheta platta där kastrullen borde ha stått med inte stod.)

Som den lugna, icke hysteriska människa man är letar man genast upp disktrasan och torkar bort morötterna. Eller det skulle man ha gjort, om man vetat vart alla sådana saker befann sig! Efter x antal visningar och x antal storstädningar är reglerna för vart disktrasan ska befinna sig lite diffusa. Nästa logiska sak att leta efter är då en gaffel, för att helt enkelt kunna putta bort morotsbitarna.. Men då hade dessa tröttnat på att vänta, och hoppade helt enkelt av plattan, på eget initsiativ och med ett härligt "Poff!". Fantastiskt.. Hjärtat fastnade i halsgropen och därefter tog hostattacken från helvetet över. Men soppa blev det tillslut och när mannen kom tillbaka väntade ett dukat bord.. Joråsåatt inga problem alls att laga mat såhär sent. Onej. Det är sånt jag gör bäst...

Nu är det fotboll, gitarrspelande och honungsvatten som gäller resten av kvällen.

Det var en gång..

.. för inte så många dagar sedan alls faktiskt, som timmar togs ut och en ledig dag kom till!

Den lediga dagen började klockan 7. Upp och ut i bilen. Mannen skulle upp till Säffle och jobba. Men bara en liten stund, en jätteliten stund faktiskt. Jag höll modet uppe och surnade inte till förens vid 15 tiden, då jag upplös mannen om att hans "det tar ungefär 20minuter till" hade gått ut för två timmar sedan.

Jag blev mutad med kaffe

och vem kan vara sur med en sådan här utsikt?

Nåväl, så småningom styrdes bilden mot Örebro. Dit kom vi, och vi åkte vilse... flera gånger. Det kan ha berott på att den som skulle läsa kartan, utan att nämna några namn, var mer intresserad av bilbingo. Men å andra sidan, lyckas man se ett flygande tefat, en helikopter och en cyklist med hjälm är det nästintill förståeligt. Tycker ju jag då..



En byggnad vi ansåg vara värd att åka förbi 4 gånger.

Nåväl. Efter lite om och men och vad tusan och hit och dit och mitt lokalsinne.. hamnade vi på ikea i Örebro. Väntades på vår skjuts till Gävle. Fantastiskt att denna affär har öppet till klockan 20 på vardagar. Vilken räddning!

Tillslut blev det i all fall lördag och bröllop..

och visst var det ett vackert par!

Ingen ring stals, ingen ring försvann, inget hus brann ner (trots att det nästan var nära en gång, jäkla strykjärn! ) och båda sa ja. Bättre kan det nog faktiskt inte bli.

I Gävle...

... förbereder sig huset för bröllop. Jodå, det är full aktivitet. Jag misstänker att de flesta någonstans känner av dagen, spännande!

Det blir till att sammanfatta helgen i bilder. Men inte idag. En annan dag. Nu ska vi lösa problemet med en Bh knäppning som inte riktigt är som den ska när den är som den brukar.

Konsten att spela oskyldig..

.. man kommer hem. Tanken är att man ska vara duktig flickvän och städa, men man är lite för irriterad för att komma ihåg det och mellanlandar därför i soffan. Bara en liten stund. En pluttliten stund. Man vaknar till av att det knakar till på balkongen och helt plötsligt står där en man på balkongen!

Första tanken är: onej! vi har saker där ute (på en balkong som förväntas vara tom, enligt skriva instruktioner från fastighetsägaren.. vad göra nu?

Första logiska handlingen är: kasta sig ner på golvet och åla ut i köket.

Konflikträdd? Jag? Inte då. Köket blev i alla fall nogrannt städat, så också resten av lägenheten. Det tog bara lite längre tid, eftersom att jag var tvungen att gömma mig i rum där mannen på balkongen inte kunde se mig. Definitivt spännande!

Om borttappade nycklar, en liten oro och skor...

... det finns inget ovanligt allt över uttrycker "vart fan är mina nycklar!?". Här hos oss sägs det minst 3 gånger varje dag. Det är den mängd nyckelknippor jag har. Det tillhör så att säga vardagen. Efter varje träningspass påbörjas det sedvanliga letandet efter lägenhetsnyckeln. Jorå. Varje dag. Idag var inget undantag. Skillnaden idag var att skåpsnyckeln var försvunnen... till skåpet. Mitt skåp, med mina kläder i! Ja och hur reagerar man först när man står inne i ett omklädningsrum, iförd handduk och nyckeln är borta? Jo, med panik. Och i ett så stressat tillstånd som panik är, tänker man inte klart. Man tänker först: Jag måste gå ut iförd endast handduk i gymet och leta upp min nyckel! Fantastiskt bra slutledningsförmåga. Och så går man mot dörren, med ett bestämt grepp om handduken, när tjejen i duschen bredvid kommer ut till omklädningsrummet ropandes: Du? Duuu?! Du glömde din skåpsnyckel här!

Såhär i efterhand funderar jag lite stilla på hur jag fick ihop ekvartionen, eftersom att jag faktiskt hade (innan jag gick in i duschen) fått in mina träningskläder i skåpet och fått ut handduken. Meen, glädjen är ihållande över att jag inte rusade ut i gymet naken (så gott som i alla fall).

I övrigt kan jag dela med mi av min huvudvärk, min stress och min oro. Över att mannens lägenhet inte blir såld. Den borde bivit såld: Helst igår!  Det händer inte och det oroar mig.

Som tur är skulle kvällen tillbringas med Tess, som lyfte upp och bjöd på kaka. Kunde knappast bli bättre. När jag väl skulle åka därifrån, uppstod dock samma problem som tidigare "vart fan är bilnycklarna!" Nu var jag lugnare, jag var ju ändå i en bekant miljö, dessutom hade jag redan gjort detta en gång tidigare idag. Jag tar helt enkelt min väska och vänder den ut och in.. bara för att finna att nycklarna inte ligger där! Jorå. Där tog hjärtat några extra slag och hjärnan började gå på högvarv. Vart är nycklarna! Vi letar och letar. Tillslut är enda alternativet att jag lämnat dem i bildörren. (det har hänt) och jag ska precis sticka ner foten i skorna samtidigt som jag muttrar att jag måste ringa mannen, för min bil lär jag ju aldrig få se igen...  Då ser jag nycklarna. De ligger i skon! Vem lägger sina bilnycklar i skorna?! Jag, helt uppenbarligen. Suck.

Imorgon väntar en kort dag och sedan blir det ledigt för min del. Det vankas nämligen bröllop i helgen!

6 minuter innan...

.. jag måste kasta mig in i racer-bilen finns det ett inlägg som vill bli skrivet.

Det måste få kommenteras att  Björklund försvinner som utbildningsminister! Det kommer inte att sörjas och han kommer inte att saknas. Det blir till att lyfta hatten åt den lyckliga stjärna som ansåg att han skulle göra mindre katastrof ifrån sig på en annan post.

I övrigt är det en 8-20 dag idag och man är laddad till tusen här i soffan! Jippie!

Åh..

... så var det måndag morgon. Fantastiskt. Jag kunde inte ha varit gladare! Nu kör vi. En härlig ny vecka, nya möjligheter och nya utmaningar! Wiiiee!

Jag är bara lite bitter.

Inte en snöbolls chans i helvetet...

.. att mannen skulle köpa en ny volvo som ny bil. Och nej.. det hände ju inte heller. Det var ungefär så som temat desstom blev för dagen idag.

Jomenvisst, man vaknar ute i fristad till en blåsig höstdag och så tassar man försiktigt upp ur sängen, smyger ut i köket och då går larmet! Det tjuter och skränar så att vilken döding som helst skulle ha vaknat. Adrenalinet pumpar när mannen rusar förbi i 120 för att stänga av larmet innan securitas kommer. Telefonen ringer, koder skiftar hamn och friden är åter ett faktum. Någons föräldrar var visst ute på morgonpromenad och hade glömt att några andra låg kvar och sussade. Benen skakade i flera timmar efteråt.. lite väl mycket spänning innan kl 9 en lördagsmogon.

Efter kaffe, rostad smörgås, ägg, frukt och massor av prat lånar jag mannens bil och åker iväg till Gällstad för lite shopping. Påvägen plockas underbara Tess upp och roadtripen är med ens ett faktum! Den här gången kom vi dock fram till målet utan missöden (och vi konstaterade att vi inte längre platsar i Sveriges värsta bilförare, vilket var fruktansvärt trist. Där rök våra 15 minuter i strålkastaren) och jakten på de perfekta joggingbyxorna och den perfekta jackan tar sin början.

Och jorå. Efter x antal timmar har både jacka och byxor hittats, det har dessutom fikats, dividerats, flamsats och mysts i överflöd (vi fick definitivt inte den responsen vi förtjänade i sportbutiken! Inte ens i närheten.. suck). Jag kommer så småningom hem bara för att finna att jackan är trasig! Världen är grym och imorgon väntar en tur till Gällstad igen. Utöver det har det också handlats garn i överflöd.. man kan fundera på vad allt garn ska användas till. Och om sanningen ska fram så ska jag inte använda det till något alls. Tess däremot har fått massor att göra. Jay! Dessutom har vi en mängd brilljanta planer som när som helst nu kommer att sättas i verket.

Bild från en annan roadtripp, då kaoset var ett faktum
och en liten punktering spökade i utkanten...

Men två saker har ju ändå inträffat som inte händer varje dag: larm som går och risken att ta en trasig jacka . Därav det numera välanvända frasen: Inte en snöbollschans i helvetet att detta kommer att hända! Men jorå, kan det hända så händer det. Alltid.

Morgon...

..en lördagsmorgon här följer oftast ett mönster. Man vaknar när det fortfarande är mörkt ute av en blöt liten näsa och sylvassa tänder.. man muttrar irriterat och plockar upp det lilla knytet av klor och päls och tänder och slänger ut det genom dörren som man sedan stänger.

När de första solstrålarna börjar röra vid sängen vaknar man igen. Det är fullt liv i lägenheten. Man muttrar igen, går upp och öppnar upp den stängda dörren. Två små kalla liv hoppar upp i sängen och kryper ner under täcket. Det är bara till att lägga sig på kanten och se glad ut.

När sedan morgonen väl kommer är det full rulle igen. Nu är det kallblodigt slagsmål. Man vaknar, muttrar och puttar på mannen: - De vill ha mat, det är DIN tur att gå upp. Mannen muttrar tillbaka att det inte är hans bebisar och får en vass armbåge i sidan. Just nu är de bara hans och det är hans tur att gå upp!

Godmorgon!

Det är den första dagen i oktober!

Jay. Hösten är nu officiellt här. Det är oktober med allt vad det innebär. Höstmarknad, födelsedag, bröllop och regn och rusk, isiga bilrutor på morgonen, gula, röda och bruna löv, soliga eftermiddagar med varmt kaffe tillsammans med en filt på en kall uteservering... Dessutom innebär det premiär för rattmuffen, en grå liten luddig trasa som får mig att minnas en tid då vi var 4 som hängde ihop. På den tiden när man visste bäst, var som mest vuxen och en fika på Kaktus var det som gjorde dagen värd att leva. Det är fantastiskt rakt igenom.

Idag har mysiga mamma varit här och hälsat på. Det är alltid en upplevelse att åka bil ihop med henne. Speciellt när jag och hon åker ihop, då händer det grejer. Eller problemet idag var snarare att det hände mycket lite.

Vi hade handlat och satte oss i bilen, grejade med varsitt, letade efter nycklar och kort och väskor och kvitton. Tillslut suckar mamma lätt (hon hade hittat allt), lägger händerna på ratten och jag hör hur hon trycker ner kopplingen (tro mig, den bilen hon kör får min racerbil att framstå som ny) och tittar bakåt men det händer ingenting! Efter ett par microsekunder utbrister mamma: -Jag måste ju starta bilen med!

När vi väl tagit oss från parkeringen, tvärnitar hon mitt inne i den stora rondellen och frågar förvirrat: -Vad gör jag nu, det är en buss framför mig!? Mitt svar var kort och gott: Köör!

Sen blev det till att baka äpplepaj, snälla Annsan hade skickat med supergoda äpplen från trädgården. Man tackar och bockar!

Mamma in action!