Kyla..

.. och racer-bilen protesterar. Med våld öppnades dörren in till bilen idag, med än mer våld hackades isen av rutorna. Till grannarnas stora nöje fick man dessutom gasa upp bilen i enorma varv för att komma upp för backen av is som bildats under natten. Bilen gnisslar, sladdar, pustar och muttrar. Vill dö vid varje trafikljus. Det är ju helt förståeligt. Tidiga morrnar, sena kvällar... men man är i alla fall inte bitter. Onej. Inte ens lite.

Så idag när man hade handlat, och bara ska parkera så finns det ingen parkering. Inte någonstans. Man lyckas snedparkera bilen, bara för att kunna rusa upp till mannen som ska lösa problemet. Man tar trapporna på fyra röda, med kassar och väska och nycklar hängandes runt omkring och överallt. Man förbereder sig på att slita upp dörren och säga: kom och parkera åt mig, nu!

Mannen är inte hemma. Man ringer desperat, med gråten i halsen för att berätta att han faktiskt borde vara hemma nu, för det går inte att parkera och vad ska man då göra? Mannen sitter i möte och har inte alls lust eller tid att lyssna. Fantastiskt. Ner till racer-bilen igen, högljutt svärandes om att: nu jäklar åker bilen till skroten. Buss är det som gäller i fortsättningen, och mannen han kan minsann se sig i stjärnorna efter att få smaka på några kakor när han nu väl behagar komma hem. 

Det fanns en parkering, och tårtbakningen tog vid. Joråsåatt.. det gick fin fint. Förutom den sista delen av projektet.. men vem bryr sig egentligen om ett par äggulor? Och exakt när och hur de blandas i smeten? Och vad gör det väll att ens lilla kattbebis har klättrar upp på bänken och ätit upp en av äggulorna, för att sedan kräkas upp den på hallgolvet. Det som kan konstateras är att masken är borta i hans mage! Jay!

... och ja. Jag tog nya ägg till tårtbakningen. Som en parantes för alla de om faktiskt tänkt förgylla min dag och komma och fika på torsdag.