Det årliga besöket hos barnmorskan. Man sitter stirrig längst ut på kanten av stolen i väntrummet. Där faktum nummer 1 alltid inträffar:
Man blir aldrig uppropad i tid.
När man väl blir det, sitter man längst ut på stolskanten inne i besöksrummet och hoppas på att det bara ska gå fort. Där inträffar alltid faktum nummer 2:
Man glömmer bort varenda sjukdom som finns i släkten.
Men just idag inträffade det som sällan händer. Efter att blodtrycket mätts, ska ens BMI räknas ut. För forskningens skull. Och man svarar givetvis så gott man kan (med så få lögner som möjligt) hur lång man är och hur mycket man väger. Jorå. Så långt allt lugnt. Men där och då upphörde det. För siffran jag får visar att jag gränsar till övervikt!
Som den trevliga människa jag är, försöker jag förklara för tanten mitt emot att jag styrketränat länge och att muskler väger mer än fett. Således är uträkningen inte rättvis. Tanten tittar på mig och förklarar att det bara är för forskningens skull. Jag förklarar tillbaka att då får ju forskningen ett felaktigt utslag och tanten förklarar att så är det inte alls. Hon tyckte uppenbarligen att jag gränsade till övervikt. Fint.
Jag var ju tvungen att trösta mig på något vis, så det blev shopping och fika på stan... och efter det en springtur i snön. Jomenvisst. Den nästintill överviktiga kroppen orkade till och med det. Med ett bra tempo dessutom! Jay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar