Haha!

Vägde in mig själv på 54,4 kg idag! Haha! Bulgur, tonfisk och sallad har lönat sig. Om jag kisar lite, står i rätt ljus (jag minns när vi hade husvagnen, där minsann, i det ljuset ... ojoj) och lutar mig lätt bakåt, då kan jag se antydningar till rutor. Johorå. Fler än en. Japps. Men då måste det ju såklart vara rätt ljus och allt det där. Det förstår ju vem som helst. Men vågen visar i alla fall att jag sprängt den där omöjliga gränsen 55. Jag ska nog inte väga mig mer. Någonsin.

I övrigt har det hänt mycket lite idag. Jag fick ett blodsockerfall från helvetet när jag befann mig mitt emellan ett hopp över en stepbräda och ett högt knä. Summan av kardemumman så kan man säga att jag stöp. Rakt in i en stolpe. Man tackar. Efter det trodde jag att jag blivit magsjuk, men... nehej. Inte då. Hypokondrisk? Japps.

På lördag väntas kalas och semla, och imorgon blir det ett restaurangbesök tillsammans med sötaste Helle, hennes karl och mannen. Det ska ju firas när fint folk flyttar till småstäderna. Jag är i alla fall överlycklig!

Tragiskt...

... det är var det är.

Postkodlotteriet står på i bakgrunden, tänderna är borstade och täcket utbrett i soffan. Klockan är 19:37. En fredag. Fantastiskt.

Jag borde bjudit in mig själv till någon idag. Tvingat någon att umgås med mig. För helt ärligt är tristessen väldigt nära nu. Jepps. Den knackar aggresivt på dörren och om ungefär 10 minuter kommer den att ha tagit sig in med buller och bång. Jaha, välkommen liksom.

Tur att man ska hem imorgon.

 

Tro det eller ej...

... men sojamjölken som står i mitt kyl får tummen upp! Mums för att ha den på gröten. Imorgon får jag nog testa att röra ner den i en smoothie.

Jepps, GI-projektet fortskrider, träningen utmanar och jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så sugen på choklad. Det sägs att kromtabletter underlättar... men inte kan jag lura mig själv och tro att det ens är i närheten av choklad. Haha säger psyket.

I övrigt kan det rapporteras att jag för första gången i mitt liv har bytt en propp. Det är nämligen torsdag idag. Och på torsdagar städar man. Så har vi alltid gjort, johorå. Och för att kunna städa behövs en dammsugare. Så efter lite plock och dammning stoppar jag i kontakten till dammsugaren, startar den.. och det händer... ingenting! Givetvis måste man ju utgå från att våld löser problemet men efter ett par smällar är dammsugaren fortfarande död. Som av en händelse (medan jag ringer mannen) ser jag att det vita skåpet i hallen (numera känt som "proppskåpet") har tappat sin lucka. Mannen svarar och meddelar att han sitter i möte, varpå jag svarar att dammsugaren inte fungerar och att det är fel på kontakten. Jag hör hur mannen ursäktar sig genom att säga att det är en mindre kris hemma och så byter han rum.

I den förkortade versionen kan man väl säga att jag bytte en propp. I en längre version kan man tillägga att jag var livrädd för att få en stöt, inte visste vad som var upp och ner på proppen och att jag under ett litet tag övervägde att ringa mannens far för lite support, då mannen under ett svagt ögonblick tyckte att det var dags för honom att gå tillbaka till mötet.

Johomensåatt nu, nu vet jag hur man byter en propp i alla fall. Riktigt manlig kan man säga att jag var tillslut.

Om konsten att vakna mitt i natten..

...helt plötsligt ligger man på helspänn. Ett visst ljud har fått kroppen att rycka till och vakna.

Efter 2 sekunders lokalisering av ljudet, kastar man sig över på andra sidan sängen, knäar mannen i magen, får loss foten som fastnat i överkastet och kommer fram till fönstret samtidigt som man vrålar: "Gå ner!" och hoppar upp för att göra en mer eller mindre korrekt tackling av katten som sitter längst upp i gardinen. Kattfanskapet far iväg som ett skott och man vet att nu, nu kommer resten av natten att vara såhär.

Och jodå, ett par timmar senare (man tackar ändå för de timmarna) vaknar mannen till och puttar på mig. Samtidigt som jag slår upp mina klara blå hörs det en smäll. "Kattjävel" fräser mannen och stormar upp, bara för att krocka med katten som i 220knop rundar hörnet.. johorå. En stund av förvirring följer i mörkret.. vad exakt är det som har gått sönder, var är katten och kan någon tända lampan?! När de där små sakerna var utredda (det var ju bara dammsugaren som vält) kryper vi upp i sängen igen och släcker... bara för att tvärt sätta oss upp.. mannens glasögon fick sig en flygtur och katten fick sig en rejäl utskällning.

Som grädde på moset vaknade jag halv 6 av att mannen flög upp och på med sin mest behärskade röst sa: Älskling, nu dödar jag honom och jag skojar inte!

Ett plåster och en kopp kaffe senare hade lugnet lagt sig i lägenheten och liten bebis låg och snarkade i mitt knä... det klart, han hade ju varit uppe hela natten och lekt. Stackarn.

När det bara inte vill sig...

... magen protesterar fortfarande. Gör förskräckligt ont i omgångar. Men jag har artigt bett den dra åt helvete och sitter nu och suger på en kaffekopp med förhoppning om att det åtminstone inte kan bli värre.

Och bara därför tänker jag väl visst träna idag. För orkar jag vara på jobbet, så orkar jag träna. Johoorå. (funderar på om inte lite mjölk i kaffet ändå kanske underlättar för magen?) Och visst var vi på IKEA igår. Vi och hur mycket annat folk som helst. Och visst orkade jag ta mig igenom hela IKEA utan att avlida och visst orkade jag skruva ihop min kökspall när jag kom hem, för sjuk det är jag i alla fall inte! Att jag sen låg som en boll i soffan har inget med saken att göra. Nehej då. Inte ens lite.

Nu är desutom en ny vecka... nya tag och nya möjligheter!

Morgonen börjar...

med Samarin och små små tuggor av frukosten... Jippie. Ser ut att bli en fantastiskt bra dag idag. Eventuellt liggandes i sängen. Magontet sitter som en sten någonstans där revbenen går isär och det gör verkligen sitt bästa för att ta livet av mig.

Otur för magonet så har vi planer för söndagen. Först en fika med mammsen och sen en tur till IKEA. Vi får se vem som vinner. Eftersom att jag sitter upp och tvingar i mig frukost skulle jag vilja påstå att det står 1-0 till mig. Jomensåatt.. nu gäller det bara att fortsätta i samma anda. Oturligt nog gör magontet att morgonkaffet får stå tillbaka, så mitt uppe i mitt magont märker jag nu att jag dessutom kan hälsa Huvudvärken välkommen.

Man tackar.

Vetrinären påstod...

... att Wallace efter kastreringen skulle vara:

- lite vimmelkantig
- mycket trött
- lite tjurig
- och betydligt lugnare (i alla fall under just den kvällen)

Ha! Johoru. Öppnade burdörren och katten for ut som ett skott. Han tog ett ärevarv runt i lägenheten, välte en stol och hoppade upp på bänken i köket. Tio sekunder senare använde han garndinen som klätterpelare. När det var gjort skulle han bäras. Så jag bar katten.

Samtidigt skulle jag laga mat.. GI-mat. Så jag hade laddat upp med kokbok och saker på diskbänken. Jag hade tagit fram lax ur frysen och satte igång kranen för att kunna lägga laxen i vattenbad... då ringde telefonen. Och Wallace mötte Mellis i hallen och det blev ett jäkla liv därute. Jag kastar mig runt hörnet i tron om att Mellis höll Wallace i ett dödsgrepp, samtidigt som damen i telefonen babblade på om någonting sin rörde den gamla lägenheten och en räkning som hon hade fått... jag svarade så gott jag kunde samtidigt som jag försökte hindra katterna från att döda varandra. Jomenvisstserru. Superenkelt.

Helt plötsligt började det låta konstigt från köket, ett droppande ljud som snabbt övergick i ett mer forsande ljud. damen pladdrar fortfarande (och vid det laget tämligen upprört) på om att vi tydligen felfakturerat någonting precis innan vi flyttat och jag försökte fortfarande svara det bästa jag kunde medan jag återigen rundar hörnet i 220 för att komma tillbaka till ett kök som förvandlats till en pol.

Suck. Jag hade ju, när jag la laxen i vattenbadet, aldrig stängt av vattnet. Det var vatten överallt. På diskbänken, över kokboken (jag lovar och svär att jag hängde den på tork, ser ut som ny, johoorååå), bakom spisen, på golvet... damen i telefonen har vid det lagen övergått till att läsa innantill i kontraktet, när jag mycket artigt hänvisar henne över till Mannen, om det är så att hon vill fortsätta diskutera saken, annars tyckte jag att hon helt enkelt bara kunde skicka över fakturan som kommit fel. Jaså, jaha sa damen och la på. Fantastiskt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad det är vi felfakturerat..

Idag har det varit en helt vanlig lördag. Efter en tur till Fristad blev det en snabb lunch på stan innan mannen åkte till fotbollsträningen och jag åkte till fina Maja för att kika in det nya boendet, fika lite och prata strunt. Bättre än så kan det knappast bli.

Åh suck...

Två saker kan konstateras:

Jag tror stenhårt på att det går att lära gamla hundar att sitta, men med elaka sådana är det tveksamt om man ens vågar diskutera. Det är aldrig försent att lära sig använda nya saker eller nya uttryck.. så enkelt är det.

Att gå till gymet i Januari är som att besöka en myrstack. Tacka vet jag Mars månad när alla nyårslöften försvunnit och man återigen kan få det skåp "man alltid har haft". Så mycket enklare!

Dessutom har jag fått med Mannen på att äta GI-kost. Och johorå, han fuskar såpass mycket att fullkornssmörgåsen med keso (utan smör) som jag åt idag efter träningen, inte ens kan räknas som fusk! Haha. Johoråserrusåatt.. jag kommer med lätthet att slå min kollega i det här. Han kommer att få ta straffen och jag kommer att få tvättbräda.. nu var det ju bara det här med att komma på lagom bra straff om man skulle råka fuska...

Funderingar...

Vad är det egentligen med de där gröna plastgolven med förmycket sand på för att man ska kunna tro att de städats, de slitna väggarna och de röda backarna med leksaker i? Vad är det som är så förtrollande med en blå soffa av praktisk kvalité och de låga hyllorna med saker på?

Det är mitt 9 to 5. Arbetet. Tanken slog mig en eftermiddag, när jag gick och sorterade de en miljon saker som av någon anledning hamnat utspritt på golvet istället för prydligt i backarna, att någonting är det med den här typen av miljö, med den här typen av doft och utformning. Någonting som fängslar och får en att vilja stanna kvar.

Jag köper inte idén att man arbetar med det man gör för att man har ett kall. På sin höjd har man ett stort intresse kring det man gör, vilket ju underlättar de där dagarna då man funderar på att stanna kvar i sängen och ringa in sig sjuk.

Trots det kändes det häromdagen som att det var någonting mer.. när jag släckt ner och börjat dra mig mot ytterdörren slogs jag av ett faktum. Jag trivs där jag är. Jag tycker om det jag gör och jag har ett intresse av att lära mig mer. Jag vill ha ut någonting av varje dag för att känna mig helt nöjd med dagen när jag låser och går hem. Det är fördelen med mitt jobb. Det är det som gör det så förtrollande. I all sin enkelhet.

Nytt år..

... ny dator.

Bloggdöden är inte längre ett faktum, jag känner mig återigen uppkopplad, uppdaterad och med i cirkusen.

Igår lagades det mat för ett halvt kompani, och vi åt långt in på småtimmarna. Jag lyckades få chili innanför nagelbandet och om det finns något som svider så är det chili.  Idag är fingret rött, svullet och irriterat. Fantastiskt. Men maten var helt underbart god. Från de tre förrätterna, till huvudrätten med kött, salladen med de ingefärsinlagda päronen och de två efterrätterna... Frukosten i morse lockade föga, och sinnet är fortfarande mättat.

Och nyårslöftena? Nej, några sådana blev inte nedskrivna eller uttalade men 2011 kommer ändå bli ett år av förändring och nya utmaningar.

Nu, efter att ha städat ut julpynt, röda ljus och glitter, väntar en helkväll i soffan. En seriebox är inköpt, kaffet är klart, bubbelvatten finns i kylen. Jay!