...helt plötsligt ligger man på helspänn. Ett visst ljud har fått kroppen att rycka till och vakna.
Efter 2 sekunders lokalisering av ljudet, kastar man sig över på andra sidan sängen, knäar mannen i magen, får loss foten som fastnat i överkastet och kommer fram till fönstret samtidigt som man vrålar: "Gå ner!" och hoppar upp för att göra en mer eller mindre korrekt tackling av katten som sitter längst upp i gardinen. Kattfanskapet far iväg som ett skott och man vet att nu, nu kommer resten av natten att vara såhär.
Och jodå, ett par timmar senare (man tackar ändå för de timmarna) vaknar mannen till och puttar på mig. Samtidigt som jag slår upp mina klara blå hörs det en smäll. "Kattjävel" fräser mannen och stormar upp, bara för att krocka med katten som i 220knop rundar hörnet.. johorå. En stund av förvirring följer i mörkret.. vad exakt är det som har gått sönder, var är katten och kan någon tända lampan?! När de där små sakerna var utredda (det var ju bara dammsugaren som vält) kryper vi upp i sängen igen och släcker... bara för att tvärt sätta oss upp.. mannens glasögon fick sig en flygtur och katten fick sig en rejäl utskällning.
Som grädde på moset vaknade jag halv 6 av att mannen flög upp och på med sin mest behärskade röst sa: Älskling, nu dödar jag honom och jag skojar inte!
Ett plåster och en kopp kaffe senare hade lugnet lagt sig i lägenheten och liten bebis låg och snarkade i mitt knä... det klart, han hade ju varit uppe hela natten och lekt. Stackarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar