Precis just nu...

... sitter jag mycket tyst inne i arbetsrummet, med dörren stängd och ser till att med jämnt flöde klickar på tangenterna. Jodåsåatt.. mannen städar nämligen. Underbara.. och jag, jag pluggar. Eller pluggade. Tills jag körde fast. Fel bok, fel dag, fel humör, fel formulering, fel kurs, fel resultat och helt klart fel på fokuset. Välj ursäkt själv. Jag har enormt många fler, ursäkter alltså.. Jomensåatt.. funderar jag tillräckligt länge blir jag dessutom hungrig och då är det inte ens någon idé att försöka.

Men imorgon ska tio sidor levereras till handledaren för genomgång. Minst tio. Helst tolv, men absolut inte mer än femton. Därav klickandet på tangenterna. För även om jag helst hade städat nu, så hade mannen förmodligen strypt mig då. Jag är tvångskommenderad in i arbetsrummet. Det ska tryckas ut ord helt enkelt. Som morot har mannen sagt att när jag börjar närma mig tio sidor så tar han med mig ut på en promenad. Joråserrusåatt ... oj vad jag skriver!

En glädjande nyhet är dock att vi den 3 maj åker till Stockholm för att gå på Bruce Springsteen på Friends arena. En hel helg i Stockholm! Med konsert, hotellfrukost, shopping, god lunch, fantastiskt sällskap och förmodligen två fantastiska middagar. Jag vet ett ställe jag längtar efter att få återkomma till. Ett ställe vi besökte under morgongåva nummer två. Som har sjukt trevlig personal, galet goda drinkar och om möjligt ännu godare mat! När som helst nu kan det få bli maj. Precis när som helst...

Julafton kom..

... sågs och segrade, som varje år. Det är alltid lika spännande att vakna på julaftonsmorgon. Det vilar något visst i luften då.

Detta året bjöds det ju dessutom på riktigt mycket snö, så en tur till den gamla nedlagda skidbacken blev det och oj vad det gick fort nedför! Flygande matta i kombination med vuxenvikt och nysnö var fantastisk. Enda tills färden slutade med en krock. Ett noll till stenen som mosade min svanskota. Först idag kan jag sitta ner utan att behöva avlasta svanskotan. Gratulerar.

I övrigt bara myser vi här. Fina julklappar, god mat, massor av godis och mycket kärlek ramar in denna långhelg. Imorgon har jag turen att få besöka jobbet en sväng innan ny ledighet väntar. Hurra!

Fjärde advent..

... och snart bär det av till the hometown. Jodåsåatt, mysfaktorn det här året, den första julen mannen och jag firar i samma stad, den är hög!

Tänka sig..

... att imorgon är det redan den 23 december. Förmodligen en av de längsta dagarna på året, långfredagen inräknad och bortfnyst som obetydlig för länge sedan.

Dagen idag har däremot hållt vanligt tempo. Blev väckt med kaffe, färska frallor och en stor blomsterbukett av mannen (som definitivt är orolig för att han ska glömmas bort av tomten). Därefter bar det av med julblomma till både en och två (fem) hushåll. Första stoppet blev hos finaste Tess och hennes familj. Där byttes det julklappar, som tur är glömmer vi lägligt bort varje år att vi slutat ge varandra julklappar, och pepparkakor åts med liv och lust. Fantastisk bra start! Avslutades gjordes det med winerbröd och tre koppar kaffe hos mannens faster... Jodåsåatt, när middag skulle lagas till mannens föräldrar var såväl jag som mannen så sockerhöga att händerna skakade. Härliga jul!

Tilläggas kan det också göras att inlägget egentligen skulle handlat om viktiga värdsligheter, men att jag pågrund av dåligt minne hann glömma bort detta fantastiskt viktiga redan vid skrivandet av rubriken. Det är bara att gratulera sig själv och vara glad över att jag samtidigt får en förklaring till varför den förbannade rapporten om utvecklingsarbete aldrig blir färdig... Den glöms ju helt enkelt bort mellan varven! Stackaren...

I väntan på mannen...

... har jag lyckats förstöra en vitlökspress, bränna en plåt med lussekatter, laga mat och leta upp en av de sämsta julskivorna någonsin.

Om jag är nöjd med min insats? Något alldeles kopiöst, så klart. Jag är så stark att jag kan förstöra något i metall, desssutom slapp det bli trångt i min frys när lussebullarna bestämde sig för att bli kolbitar. Som topp på detta fick jag ju gå på en promenad, hela vägen till sophuset och vad musiken anbehagar så innebär det ju faktiskt att jag inte är helt tondöv! Hurra.

I övrigt har helgen gått alldeles för fort med finfint glögg och julpysselsällskap. Jag fick dessutom såväl vin som middag och filmvisning. Som grädde på moset blev jag sedan erbjuden soffan att sova på. Så frukost intogs med lika finfint sällskap det. Underbart!

Snön faller ner..

... allt mer och mer.. tiddeli pom. Det snöar.

Nalle Puh. Med all sin klokskap och vetskap.

Jag hade behövt honom nu. En syftesformulering hade inte alls suttit fel. Speciellt inte i stil med något så fantastiskt som:

"Man kan aldrig vara nere med en ballong"

Men, å andra sidan, sitter jag så gärna här och syftesformulerar en lördagsmorgon. I min ensamhet. Vid köksbordet. Mannen har flytt till Gävle över helgen och tydligen öppnar inte högskolans bibliotek förens kl 11. Pytt. Men i tystnaden kommer det bergis att hända underverk med den där uppsatsen. Jomensåatt... hoppet är oavsett det sista som överger en.

Igår handlades de sista julklapparna in. Hurra! Andra advent, julklapparna är färdiga och nu kan all tid gå åt till betydligt viktigare saker. Tack-korts tillverkning tillexempel. Eller fotoredigering. Eller bröllopsfoton-insättning i ännu inte inköpt album. Eller plugg. Eventuellt måste jag nog städa listerna med tandborste också. Och köksfläkten har ju varit under all kritik länge. Joråserrusåatt... Det är nog tur att jag vaknade vid 05:00 imorse.

Såhär på morgonkvisten kan jag ju dessutom dela med mig av ännu ett favoritfoto från bröllopsdagen:

Foto: Helena Holmgren

Jag kan för mitt liv inte minnas vad mannen sa i det ögonblicket .. men uppenbarligen tittar vi ju på något. Oavsett var det den lyckligaste dagen i mitt liv!

Pluggar på låtsas...

... deppar och fuskskriver.

Jodå, två dagar innan deadline sitter jag här. Med en halvläst bok, panik och skrivkramp. Joråsåatt... Det var ju precis min plan det här.

Frågan är om man ska deppa ihop eller bara bita i det sura äpplet? Problemet är, med det där förbannade sura äpplet, att ju mer jag biter desto större tycks det bli. Det skulle kunna ha att göra med att två kurser drar ihop sig samtidigt som jobbet kräver mer än 200 % nu innan jul. En logisk följdfråga nu skulle vara vad jag i sådana fall gjort för att åtgärda detta de gågna två veckorna för att slippa hamna i den här situationen...

.. om vi säger så här.
Det har improviserats. Mycket. Inte bara idag på teaterscen inför barn, föräldrar och pedagoger. Utan mest hela tiden. Någon äter upp min tid. Någon är inte jag. Någon är livet.

Nu ska jag återgå till mitt deppande. Och till mitt sura äpple.

Som ett glädjeämne mitt i allt elände fick jag avbryta mitt skrivande någonstans här på slutet då kattjäveln försökte tända eld på sig själv (igen...) och lyckades såpass bra att han numer är svart längst ena sidan. Hurra!

Adventsfrukost

.... med allt vad det innebär!