Jag älskar

...min man.

Som precis just idag varit min äkta del i exakt ett år.

Så underbart är det.

Och för att fira in det har vi tillbringat hela helgen på ett nytt smultronställe.  Trosa. Vilken underbart söt stad.

Måndagsfika..

...på tomten och december känns väldigt nära.  Jomensåatt. Idag kom mannen och hämtade mig direkt efter jobbet.  Minsann. För han reser inte den här veckan. Nehej då. Så nu överraskade han med en picknick på altanen. Och utkik hade vi över såväl sjön som över de grushögar som anlände idag.

Och ja. Man måste klättra i grus.

Det är svårt att vara lyckligare än vad jag är nu. Dessutom vankas det bröllopsdag på söndag.  Den allra första.

Nu..

..kan livet återupptas igen. Boken är läst, manglad, reflekterad och sovd med. (Sovd... är det ens ett ord? Jag har haft den under huvudkudden i alla fall...)

På tisdag vankas en ny bok.  Men efter som att det är rävens jobb att bita i de sura rönnbären så knaprar jag glatt vidare på kunskapens söta äpple... jodåserrusåatt.

Synd bara att vissa äpplen är surare än andra.

Det här med vart man bor...

... jo.

Tant har förlorat minnet. Det hela börjar med en cykeltur ner till högskolan. En fin cykeltur i vita byxor. Mm. Vita byxor. På en cykel. Som torkades av senast ungefär samtidigt som jag köpte den. Jag kom fram i grå byxor. Nåväl. Bitterhet är ett så avlägset begrepp att detta givetvis inte bekommer en det minsta.

Sen, efter att ha koncentrerat sig till sista hjärncellen, cyklas det hem igen. Hemåt är samma sak som uppför och väl uppe slog tröttheten till. Jomensåatt.  Svänger in på min uppfart. Den sista av tre identiska hus. Blir irriterad då någon flyttat på motorcykeln, (som hör till mittenhuset) som nu tar upp all den plats MIN cykel skulle ha haft i cykelstället. Men här är vi inte bittra alls. Inte ens lite. Krånglar ner cykeln i källartrappen. Den är så brant att man får gå framför cykeln. Väl nere halas nyckeln fram... och den funkar inte!

Efter 5 minuters kämpande ger jag upp och rusar in i trappuppgången för att slita upp dörren och hämta mannens nyckel (och ja, jag hade tänkt skälla på honom också för att han inte med sin telepatiska förmåga kännt min nöd) men någon har låst dörren! Och min nyckel funkar inte ens i min egen dörr! Arg som ett bi slår jag till dörrklockan så att den nästan trillar ut på andra sidan. Och öppnar gör:blond man, ca 35-40 år.

Tanke 1: vart är mannen?
Tanke 2: varför har han inte sagt att vi har främmat?

Jag: Hej.
Okänd man: Hej.
Jag: vad gör du här?
Okänd man: jag bor här.

Långsamt lutar jag mig bakåt och kikar på namnet på dörren...

Jag: Hejdå.

Man kan väl säga som så att jag bara gick. Och mannen, när jag väl hittat till vårt lägenhetshus och vår uppgång, skrattade i en kvart. Minst.

Numer går jag bara ut när det är mörkt. Det är ca 12 veckor kvar tills vi flyttar. Jodåsåatt. 

Tant mår bara bra. 

Och bara så där..

... är man plötsligt ägare till både kristallkrona och ullmatta.

Jomensåatt... den här dagen får en speciell plats i hjärtat. Först en fika på altanen.  Den allra första fikan någonsin där. Och sedan flertalet besök i underbara gårdsbutiker. Mm. En bra söndag. Minsann.

Den första..

...höstdagen på året. Jo. Så är det. Och jag älskar det. Jag älskar den klara luften, färgerna, de frostiga morgnarna, de tända ljuset och mörkret!

Även om september bjuder skrämmande lite på just detta. Men det kommer! Så idag firar vi lite. Genom att åka runt till de olika handels och hantverksbodarna i Borås. Det vankas honung, kaffe, smide, tovade vantar och mysigt sällskap från mor och bror.

Och svampen plockades igår. 10 guldgula kantareller. Sen gick vi vilse. Och promenaden avslutades med en promenad på 4 km längst en stoor väg i jakt på bilen. Mm. Så kan man göra. Det är inte helt rätt, men det går.