Det här med vart man bor...

... jo.

Tant har förlorat minnet. Det hela börjar med en cykeltur ner till högskolan. En fin cykeltur i vita byxor. Mm. Vita byxor. På en cykel. Som torkades av senast ungefär samtidigt som jag köpte den. Jag kom fram i grå byxor. Nåväl. Bitterhet är ett så avlägset begrepp att detta givetvis inte bekommer en det minsta.

Sen, efter att ha koncentrerat sig till sista hjärncellen, cyklas det hem igen. Hemåt är samma sak som uppför och väl uppe slog tröttheten till. Jomensåatt.  Svänger in på min uppfart. Den sista av tre identiska hus. Blir irriterad då någon flyttat på motorcykeln, (som hör till mittenhuset) som nu tar upp all den plats MIN cykel skulle ha haft i cykelstället. Men här är vi inte bittra alls. Inte ens lite. Krånglar ner cykeln i källartrappen. Den är så brant att man får gå framför cykeln. Väl nere halas nyckeln fram... och den funkar inte!

Efter 5 minuters kämpande ger jag upp och rusar in i trappuppgången för att slita upp dörren och hämta mannens nyckel (och ja, jag hade tänkt skälla på honom också för att han inte med sin telepatiska förmåga kännt min nöd) men någon har låst dörren! Och min nyckel funkar inte ens i min egen dörr! Arg som ett bi slår jag till dörrklockan så att den nästan trillar ut på andra sidan. Och öppnar gör:blond man, ca 35-40 år.

Tanke 1: vart är mannen?
Tanke 2: varför har han inte sagt att vi har främmat?

Jag: Hej.
Okänd man: Hej.
Jag: vad gör du här?
Okänd man: jag bor här.

Långsamt lutar jag mig bakåt och kikar på namnet på dörren...

Jag: Hejdå.

Man kan väl säga som så att jag bara gick. Och mannen, när jag väl hittat till vårt lägenhetshus och vår uppgång, skrattade i en kvart. Minst.

Numer går jag bara ut när det är mörkt. Det är ca 12 veckor kvar tills vi flyttar. Jodåsåatt. 

Tant mår bara bra.