Om pappahjälp, bloggdöd och flytt...

Vaknade imorse med ett leende på läpparna. Sakerna i lägenheten håller på att falla på plats och jag lever ihop med en helt underbar människa! Pappa var inbjuden dagen till ära, finputsning av sovrummet stod på listan. Efter lite vimsande på Knalleland, skoköp, kuddköp och en irriterande dialog med irriterande montörer på Hemma kunde vi ta med pappan till lägenheten.

Om han var nöjd med dotterns val av bostad? Jag tror han älskade den. Efter att ha mutat honom med pepparkakor hjälpte han gladeligen till med att sätta upp hyllor och spotlights.

Nu vankas det middag.. (och eftersom att vi tappat bort nyckeln till en låda i skrivbordet blir det inte en endaste bild i detta ynkliga lilla inlägg)

Om flytten, feberfrossa och att ta ut sig...

Nu är vi inne i lägenheten! Det är saker högt och lågt och överallt och ingenstans... Och vi stormtrivs! Det är en underbar lägenhet vi har fått tag på.

I fredags var det Ikea som gällde för hela slanten, där det skulle inhandlas både en och två och 300 saker.
Johorå, lastbilen var hyrd och vi brummade iväg. Halvägs till Göteborg inser vi att "jaha, spolarvätskan fungerar inte" och vad göra åt det? Vi ignorerade problemet och fortsatte ändå. Fram kom vi och in kom vi. En fredagskväll på Ikea, och det var folk överallt! Det var bara till att vässa armbågarna. Tillslut når vi kassorna... och precis då bestämmer sig ikeas kundradio för att ropa ut att "hoppsan, vi kan inte ta emot kort" Johoru, där fick jag lite lätt panik. En kvart senare ropade de att problemet var löst och vi kunde köpa ut oss. Fantastiskt.

Lördagen bar vi, och bar.. och bar lite till. Och jag blev sämre och sämre. Kl. 18.00 låg jag i feberfrossa och övervägde att helt enkelt dö.

Idag orkar jag flytta en sak i taget. Jag lider av megayrsel och illamående. Fantastistk. Och imorgon är det måndag! Yippie.

Nu är det...

... bara en dag kvar!

Imorgon är lägenheten vår! Yay!

Nej.. i övrigt finns det faktiskt ingenting att tillägga.

Flytt, flytt, flytt..

... jag är stressad.

Vi är inte nerpackade i lådor än. Och det till trots, så står det lådor överallt..

Jag kan inte fokusera, tänka eller fundera på något annat än möbler, flyttkartonger och tapeter.

Eventuellt kan jag få lite spunk över att tiden inte räcker till, att återvinningsstationerna inte har nattöppet och det här med pengar. Och eventuellt kan jag också vara lite grinig över att det inte finns några taklampor här hemma... men om någon frågar, så har i alla fall inte jag sagt något...


Flyttlådor..



Flyttådor...

.. ännu fler lådor!

Nu är det bara dagar kvar!

Om olika verkligheter..

Efter att ha suttit fast i Varberg (på en mack där mannen försökte byta vindrutetorkare) i 45 minuter och efter en helveteskörning i snöstorm kom vi äntligen fram till Malmö, checkade in, kröp upp i sängen och somnade.

Någonstans däremellan fick vi den  brilljanta idén att vi skulle cykla till den förskola där min utbildning skulle hållas. Johoråserru.. skitenkelt. Cyklar kunde man låna i receptionen, karta fick man med och en kort vägbeskrivning. Vi var ju bara en kvart bort! Ha. Superenkelt! Mannen skulle följa med som kartläsare, fantastiskt bra idé.

Så vi cyklade iväg. Och vi cyklade, cyklade och cyklade. Klockan blev 10 (då började jag) och vi hade cyklat i dryga 50 minuter.. då började runtfrågningen. Ursäkta, vet ni vart förskolan ligger?

Nehej.. ingen visste. Tillslut kom jag på en lösning: vet ni vart dagiset ligger? Johorå, det visste ju varenda lite kotte. En liten bit av mig dog då... Men sen vart det i alla fall bara bra, fram kom jag och inte hade jag missat något.

Dagen idag har i övrigt varit fantastisk och jag ser fram emot morgondagen.. dock kan jag inte hålla mig från att skriva dagens kommentar:

"Nej men gud, vi har ju 9 småbarn hos oss på vår avdelning, hur ska vi hinna det?!"

....ja hur hinner man det på 2 heltidstjänster och där avdelningen enbart består av dessa 9 barn? (jag skrattar fortfarande)

Mellanlandar i soffan..

Efter två heldagar i Varberg med fantastisk mat (kommer man 1,5 timme förtidigt en torsdagsmorgon så hinner man äta 3 hotellfrukostar på två dagar!), sjukt trevligt sällskap, massvis med tankar, ideér, funderingar, undringar, information och historik mellanlandar en mentalt trött flicka i soffan.

Om 50 minuter bär det av till Malmö för ytterligare två dagars intensivt lyssnande men av annan karaktär. Nu är det de små barnen som hamnar i fokus. För ambitioner, det finns det gott om!

Jag tycker nästan lite synd om de som får ta emot en överpeppad Jossan på måndag morgon...

Trevlig helg!

Åh...

.. så fortsätter cirkusen.

Idag har lillebebisen lyckats få hårborttagningsmedel på svansen. Johoråserrusåatt.. det var väl inga konstigheter att lyckas stryka sig mot mitt ben just i det ögonblicket? Nehej då. Det gick väl alldeles utmärkt. Och att sen få bort det däringa kladdiga.. Ja, det var ju just det.

Jag jagade honom med en blöt handduk, jag stoppade in honom under kranen, jag jagade honom med en blöt bommulstuss... och kletet satt kvar.

Efter en stund gick det att rycka bort päls och klet. Fantastiskt.

Gammelgummsan har gömt sig i garderoben och vägrar komma fram, hon tror väl att det är hennes tur att bli badad..

...och bebisen? Ja, han ligger i mitt knä, högljutt kurrande, utan hår på en liten del av svansen och är precis hur nöjd som helst.

Jag behöver den här "semestern"..

I övrigt har det packats idag. Fantastiskt duktiga har vi varit. Imorgon bär det av till Varberg och på fredag bär det av till Malmö. Sen är det bara dagar kvar. Som vi längtar!

Att ha katt...

... är fruktansvärt mysigt, ljuvligt, underbart och fantastiskt.

När de kommer och somnar på ens bröst, högljutt kurrandes eller buttert accepterande, då älskar man dem.
När de kommer och stryker sig kring ens ben och vill upp i famnen, då älskar man dem.
På morrnarna när de hoppar upp i sängen, borrar ner nosen i halsgropen på en och sen börjar snarka, då älskar man dem.
Idag blev det dock en sådan där eftermiddag då man önskar att man kunnat kasta ut dem med huvudet före från balkongen. Eller åtminstone reklamera dem tillbaka till det katthelvete de kommer ifrån.

Jorå. Precis just när jag hade bestämt mig för att gymmet nog skulle vara det mest perfekta idag ändå, så låser jag upp dörren in till lägenheten och möts av de ivriga två som alltid står och väntar. Och jag kliver in, och hör hur det krasar under skorna. Jag muttrar irriterat att någon annan borde ta sitt ansvar och dammsuga, och tänder lampan.

Det är glas överallt. På köksbordet, på golvet i hallen, på golvet i matsalsdelen, på stolarna.. Hastigt och lustigt slänger jag upp den ena katten på höften och börjar jaga den andra med målmedvetna steg. Pulsen dundrade på i 220. Tänk om de ätit glas? Fått det i tassen? Jösses. I huvudet planerades det för vetrinärbesök. Efter några sekunders jagande fick jag tag på katt nummer två, och slängde upp även denna på höften. Det protesteras högljutt när de hivas in med buller och bång i sovrummet.

Dammsugaren slits fram, påsar tas fram, moppen hittar fram ur sina gömmor och efter en liten stund är lugnet återställt. Kattfanskapen är utsläppta och man själv ska bara sätta sig i soffan i ungefär en minut innan disken ska tas om hand (för gymtankarna försvann fort) och vad sätter man sig på då?

En katt-tand! Upp och påbörja ny jagelek med katterna. Vem har tappat en tand?! Och hur... Efter ett paniksamtal till veterinären inses det att det bara var en mjölktand. Fantastiskt.

Det kommer dröja minst en halvtimme till innan jag har glömt bort att idag är en sådan dag som jag undrar om det inte är en perfekt dag för mina katter att flytta ut.

En lördag..

.. passerar så fort.

Vi gick upp i ottan, för att vara lördag i alla fall, och begav oss iväg ut på tapet jakt. Och ett par timmar senare, några tusenlappar fattigare, ansåg vi oss färdiga med det projektet. Då återstod bara jakten på tyg till soffan.. soffan som varit mitt projekt från början och som aldrig riktigt tycks vilja ta slut.

Redan igår startade jakten på sofftyget. Och det mest spännande här är att vi ville ha ett helt vanligt, slitstarkt, svart tyg utan krusidull på. Mannen och jag var rörande överrens om detta... Tills jag igår kom till den insikten att ett vanligt, slitstarkt, svart tyg som inte ser förbannat tråkigt ut (redan innan en vit katt har solkat ner det hela) var helt omöjligt att hitta.. Istället begav vi oss idag iväg till ett ställe där vi visste det fanns snygga små mästerverk att komma över, och hem kom vi med ett fantastiskt tyg med får på!

 Nu återsår bara det lilla projektet att övertyga mor min om att det enda hon har velat göra är att sy ett nytt sofföverdrag till mig... Johoråserrusåatt.. svårare än så är det nog verkligen inte.

Nu: tvätt, kaffedrickande, ignorerande av att saker behöver packas och soffhäng.

I min bil..

.. kan man hitta de vanligaste av saker. Jodå, allt från filtar och ridstövlar till vantar (päronpaj) och strumpor.. vad man däremot inte hittar är två av samma sort. Idag när jag letade efter mina vantar (det är den årstiden nu då vantarna äts upp i ett rasande tempo) kunde jag hitta en randig tumvante, en svart tumvante och en svart fingervante.. när jag bara stunden senare öppnade bagageluckan så fanns där en ridstövel, en sko och en mössa. Man kan ju fundera på vart min andra ridstövel är... suck.

I övrigt är det en sådan där fantastiskt bra dag idag. Humöret är på topp, motivationen är där den ska och det finns nog ingen jag är sur på. Nähä nej. Inte ens lite. Fantastiskt...

Och väggen? Ja, man skulle väl kunna säga som så att jag tror att när den kommer, så kommer den med en rejäl smäll.. som en överraskning, fast sämre.

Om de dagar...

... man önskar att man bara hade vänt i träningslokalens dörr och gått hem igen.

Alla tecken fanns där. Tränaren skuttade in med så mycket energi och attityd att det borde ha räckt för hela salen. Jag borde ha gått då. Under uppvärmningen, när tränaren påstod att det gick att böja såväl ditt som datt och skaka på den och den kroppsdelen samtidigt som man rörde på den där och den där, då borde jag ha gått.

Men jag stannade... och fick stå mitt kast. Jag skuttade åt fel håll, jag kunde inte räkna till tre, inte hålla takten och inte böja på knäna. Jag kunde inte böja ryggen bakåt, armarna framåt, skaka på rumpan, vinka med handen och hoppa samtidigt.. efter 45 minuter kunde jag inte se skillnad på fram och bak.

Om jag skäms? Haha, johorå... suck.

Nej..

... ikväll blir inga lådor packade.

Tårta är beställt, klockan är ställd och imorgon blir det kalas och packning för hela slanten.

Men ikväll så blir det inte mer seriöst än att vi delar på en flaska vin, lagar lite mat, tittar på film och äter upp allt godis vi köpt.



Det finns fler som vet hur man tar helg.



Vi säger väl som så och sätter punkt för idag.

Ja, jag vet då inte...

.. om det bara är så att det är jag som insett att jag kanske är lite yngre än vad jag är i mitt sinne (jag är ju ändå en tant i en ung kvinnas kropp, man tackar och bockar fortfarande över den kommentaren) eller om mina fördomar spökar.. eller om mannens ålder är den som spökar, för det är den jag jämför med. Ja.. och för att tala i klarspråk:

Jag insåg precis att en av mina favoritboggerskor har samma ålder som mannen här hemma. Och det gjorde mig lite förvirrad och ställd. I all sin enkelhet.

Nu: mys med mannen.

Plast..

.. bränner så lätt fast i en platta. Och vad fort det kan gå! Det enda man egentligen behövde var:

• Ett stänk tankspriddhet
• En uns med klantighet
• Cirkus en dl telefonpratande med mamma
• På pricken en liter med stress.

Detta blandas sedan väl och skakas om ett par gånger. Resultatet man då får är att man lyckats få en bit gurka (som fortfarande är kvar i den plast som sitter runt om) att fastna under den stekpanna som man tänkt göra en omelett i. Eftersom att omeletter ska stekas, så har man dessutom sett till att plattan är varm.. Joråserrusåatt... Pannan åkte av med buller och bång (tyvärr låg ju även omeletten kvar däri...) och gurkan slets av plattan med hjälp av en osthyvel.

Efter en stunds skurande, vädrande och upptorkande av skinka, ägg och tomater kan man väl säga som så att kombinationen av gurka, plast och varm platta inte är något som rekommenderas, då lukten är lite väl genomträngande och det blir fasligt mycket os i köket..

Fantastiskt.
... och nu blir det pannkakor istället!

Huvudvärk..

...jomensåatt. Man får äntligen en chans att åka tidigare från jobbet. Brummar hem i lugna 120 och känner samtidigt att huvudet blir tyngre och tyngre. Trapporna upp till lägenheten blir nästan övermäktiga när huvudet fylls av hammrande småjävlar.

Man laddar för en lugn kväll i soffan, släpar ut en lampa, hämtar en ny bok, fixar lite kaffe.. hammrandet fortsätter.. man slår sig ner, gör det bekvämt och inser att rastlösheten flyttat in. Rastlösheten bryr sig inte om huvudvärken. Huvudvärken bryr sig inte om rastlösheten. Man tackar och bockar och inser att det bara är till att hitta på små små projekt för att lugna rastlösheten och göra små små rörelser för att bota huvudvärken.



Den första fantastiska planen.. som gick i stöpet.

 Som tur är har vi precis skaffat oss en ny hemtelefon. Jupps. En alldeles ny, fin, rosa mobiltelefon med en fin fin kamera. Eller ja. En kamera i alla fall. Och jag är inte speciellt tekniskt lagd. Därför har det faktum att telefonen inte fungerar förvånat vare sig mig eller mannen (som inte heller är så teknisk av sig). Men som av en ren händelse får jag för mig att ändå testa om man kan koppla upp mobilen till datorn, fastän ingenting annat fungerar. Och som i ett trollslag fungerar plötsligt telefonen. Joråsåattee... Nu kan man till och med ringa på den!

Där mamma är, där är jag!

Historiskt..

.. eller eventuellt inte. Men sant är det i alla fall att den första parkeringsbötern har satts fast på min bilruta. Jahopps. Det svider.. speciellt med tanke på att jag visst fick stå där. Jag hade bara glömt att lägga fram rätt lapp. Elakt skulle jag vilja säga. Det tyckte inte de som gav mig böter. Man kan väl säga som så att vi inte direkt är överrens i frågan.

Oo, vad irriterande det är.

Jag älskar.

Jag älskar den man som jag för strax över ett år sedan träffade av en slump när jag gått till helt fel uteställe.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta och av en mängd olika anledningar. Så enkelt är det.

Den finaste...

Den här helgen tog just den här mannen med mig ut på en överraskning. Och grundlurad var jag. Jomenvisst. Halva lördagen gick jag och väntade på att min mamma med familj skulle dyka upp. Och hon ringde och sa att visst var de på väg... för att bara en liten stund senare ringa och säga att de skulle bli sena, en punktering hade visst kommit ivägen.
Det visade sig att min mor inte hade något med saken att göra överhuvudtaget. Mannens syster och hennes man kom nämligen och hämtade upp oss. (varpå mannen fick förklara med sin allra långsammaste röst att mamma visst hade lurat mig och att hon inte alls var påväg till oss och att allting visst var i sin ordning. Detta fick mannen göra ett par gånger innan jag verkligen förstod) Vi skulle tillbringa helgen i Göteborg, på Hotel Gothia Towers. På våning 14 fick vi bo och på våning 23 drack vi vin. Upplevelsen, känslan och sällskapet var fantastiskt och kan knappt beskrivas med ord.

Det var en magisk helg.

Hurra, hurra...

... för idag är det min födelsedag!

Väcktes med levande ljus, sång, paket och frukost... Det kan nästan inte starta bättre.. som tur var lyckades mannen välta sänglampan som med buller och bång föll rakt ner över mig och gjorde en underbart fin bula strax ovanför ögonbrynet. Man får inte vara alltför perfekt, nej nej.

Det är till att vara vacker på sin födelsedag!

Kyla..

.. och racer-bilen protesterar. Med våld öppnades dörren in till bilen idag, med än mer våld hackades isen av rutorna. Till grannarnas stora nöje fick man dessutom gasa upp bilen i enorma varv för att komma upp för backen av is som bildats under natten. Bilen gnisslar, sladdar, pustar och muttrar. Vill dö vid varje trafikljus. Det är ju helt förståeligt. Tidiga morrnar, sena kvällar... men man är i alla fall inte bitter. Onej. Inte ens lite.

Så idag när man hade handlat, och bara ska parkera så finns det ingen parkering. Inte någonstans. Man lyckas snedparkera bilen, bara för att kunna rusa upp till mannen som ska lösa problemet. Man tar trapporna på fyra röda, med kassar och väska och nycklar hängandes runt omkring och överallt. Man förbereder sig på att slita upp dörren och säga: kom och parkera åt mig, nu!

Mannen är inte hemma. Man ringer desperat, med gråten i halsen för att berätta att han faktiskt borde vara hemma nu, för det går inte att parkera och vad ska man då göra? Mannen sitter i möte och har inte alls lust eller tid att lyssna. Fantastiskt. Ner till racer-bilen igen, högljutt svärandes om att: nu jäklar åker bilen till skroten. Buss är det som gäller i fortsättningen, och mannen han kan minsann se sig i stjärnorna efter att få smaka på några kakor när han nu väl behagar komma hem. 

Det fanns en parkering, och tårtbakningen tog vid. Joråsåatt.. det gick fin fint. Förutom den sista delen av projektet.. men vem bryr sig egentligen om ett par äggulor? Och exakt när och hur de blandas i smeten? Och vad gör det väll att ens lilla kattbebis har klättrar upp på bänken och ätit upp en av äggulorna, för att sedan kräkas upp den på hallgolvet. Det som kan konstateras är att masken är borta i hans mage! Jay!

... och ja. Jag tog nya ägg till tårtbakningen. Som en parantes för alla de om faktiskt tänkt förgylla min dag och komma och fika på torsdag.

Saker...

som borde bli gjorda..

• Jag borde sätta mig framför tv:n och skrapa stearin
• Jag borde gå ner och hänga in tvätten i torkrummet
• Jag borde gå upp på vinden och hämta en flyttkartong
• Jag borde börja packa ner sakerna som står i vitrinskåpen
• Jag borde ladda min kamera
• Jag borde...

...men det är ju inte mitt fel att:

• det rann stearin över hela tv:n, ner över tv-bänker och vidare ner på golvet (och det märks knappt om man inte tittar på ett program med mörk bakgrund.. och vad är det egentligen för fel på att golvet blev lite vitare än vanligt på en fläck?)
• tvätten är färdig just nu när jag verkligen inte orkar gå ner för alla trappor, upp för alla trappor och ner för alla trappor för att komma till tvättstugan
• någon lagt flyttkartongerna på vinden
• det finns så många saker i vitrinskåpen
• kameran dött

Varför valde inte jag att åka och byta däck på racer-bilen? Det hade jag säkerligen lyckats mycket bättre med. Helt klart. Jorå. Att byta däck är förmodligen det jag är bäst på.

Helgen.

Helgen som sådan har inneburit musikal (varför,varför, varför är inte jag född så att jag fick vara ungdom på 50-talet?!), paket, chokladtårta, mumsiga middagar hos båda föräldrarna, en massa kaffedrickande och ännu mer gott att äta. Det är skönt att vara hemma. Och det är inte alls dumt att få fira födelsedag två gånger, nästa helg vankas det ju tydligen mer firande! Det viskas om en överraskning...

Söndagen bjuder på mer spännande aktiviteter, mannen ska byta däck på racer-bilen, jag ska tvätta och sen är vi bortbjudna på middag. Jorå. När man är så bra på att laga mat som jag är, så gäller det att se till att man blir bortbjuden på helgerna. Speciellt när flytten närmar sig med stormsteg.. De finns de som anser att det vore dumt att bränna ner lägenheten innan dess..

Nejmensåatt, det är kanske dags att plocka bort kaffekopparna och dra sig mot tvättstugan.. om jag bara kunde komma på vart mina nycklar tagit vägen. Suck.

Om BMI och sånt.

Det årliga besöket hos barnmorskan. Man sitter stirrig längst ut på kanten av stolen i väntrummet. Där faktum nummer 1 alltid inträffar:
Man blir aldrig uppropad i tid.

När man väl blir det, sitter man längst ut på stolskanten inne i besöksrummet och hoppas på att det bara ska gå fort. Där inträffar alltid faktum nummer 2:
Man glömmer bort varenda sjukdom som finns i släkten.

Men just idag inträffade det som sällan händer. Efter att blodtrycket mätts, ska ens BMI räknas ut. För forskningens skull. Och man svarar givetvis så gott man kan (med så få lögner som möjligt) hur lång man är och hur mycket man väger. Jorå. Så långt allt lugnt. Men där och då upphörde det. För siffran jag får visar att jag gränsar till övervikt!

Som den trevliga människa jag är, försöker jag förklara för tanten mitt emot att jag styrketränat länge och att muskler väger mer än fett. Således är uträkningen inte rättvis. Tanten tittar på mig och förklarar att det bara är för forskningens skull. Jag förklarar tillbaka att då får ju forskningen ett felaktigt utslag och tanten förklarar att så är det inte alls. Hon tyckte uppenbarligen att jag gränsade till övervikt. Fint.

Jag var ju tvungen att trösta mig på något vis, så det blev shopping och fika på stan... och efter det en springtur i snön. Jomenvisst. Den nästintill överviktiga kroppen orkade till och med det. Med ett bra tempo dessutom! Jay.

Låt mig få skylla på..

.. det mesta. Ja, för att inte säga allt. Det finns säkert tusen anledningar till att inget blogginlägg blivit skrivet på ett tag. Och jag kan nog bergis rabbla upp alla såhär bara rakt upp och ner. Om jag skulle vilja. Men för att göra en enkel sak kort: Livet kom emellan.

Nu är det i alla fall så, att igår hade fastighetsbyrån från helvetet bestämt sig för att vi skulle besiktiga lägenheten. Så jag packar in mig och katterna (som bergis älskar att åka bil, de vet bara inte riktigt om det) i bilen och åker iväg. Vid Maxi slås jag av insikten att jag inte riktigt vet vart jag ska. Men som en person med fascinerande bra lokalsinne får jag för mig att åka till Dalsjöfors. Joråsåatt... Och därefrån har jag ju en gång blivit guidad till Fristad. Jajjemensan, och jag hittar ju alltid! Så helt plötsligt (efter att ha panikstannat för att jag trodde att katten rymde från buren), med en puls på 320, inser jag att jag inte vet vart jag är. Jag har åkt igenom Dalsjöfors.. (tror jag, men vem är så noga med sådant egentligen?) och jag borde ju snart komma till det däringa stället där man skulle svänga.. Så jag åker vidare... På en väg där inte en bil syns till.. efter ett bra tag, när jag nästan ringer till mannen och gråter, inser jag att jag är i Äspered. Jaahaa! Men.. Nåväl. Det var ju inte mitt fel att de flyttat på Fristad! Suck.

(Bild lånad från Multimediabyrån)

Hemma sen blev det våfflor. Mums!

Ett minne...

... kvällen igår spenderades  hos söta Tess. Vi lagade mat, tittade på film och begrundade världsproblemen, som så oftast. Kanske var det just därför som hon låg så nära i minnet, för idag när jag och mannen står i McDriven minns jag plötsligt en annan kväll...

... en kväll då jag körde bilen i Driven, en kväll då polisen jagade personer på moped alldeles intill och gjorde mig så nervös att jag kom så långt ifrån första luckan att jag nästan fick gå ur bilen och betala (men personen därinne löste det genom att hänga så långt ut att genom luckan det bara gick och samtidigt hålla i kortläsaren som satts fast på en pinne så långt fram emot min bil det bara var möjligt) och så långt ifrån den andra luckan att personen i den luckan helt enkelt sa: du kan ju lika gärna parkera därborta, eller vill du att jag kastar in maten till er?

I övrigt denna helgen har det gjorts mycket lite (det är oerhört få personer som vill träffa en när man varit magsjuk...) men ett besök till alingsås blev det och med lite hjälp från mannens ena vän valdes en korg och lite nya pepparkaksformer ut. Viktiga inköp som inte bara kan göras hursom. Numera ingår således en hare och en skiftnyckel i den redan lite udda samlingen av pepparkaksformer vi har. Dessutom har vi äntligen fått tag på en picnickorg! Jippie.

En dag i soffan..

... efter mardrömsnatten, då jag ringde mamma och tyckte att hon skulle åka 10 mil för att kunna hålla mitt hår borta, vaknade jag upp till en härlig mardrömsmorgon. Som tur är startade den redan klockan 4, så vid 7 tiden kunde jag kravla mig ut och lägga mig i soffan.. Och här har jag blivit kvar.

Vad som hänt? Jo, magsjuka är det som hänt. En sjukdom man knappt önskar sin värsta fiende. Och i kombination med hosta är det nästan etter värre.

Att jag glömmer...

... saker, tider, nummer, nycklar, ja så gott som det mesta, är egentligen inga konstigheter.

Så när jag förväntar mig att saker ska fungera, blir jag alltid lika överraskad när de inte gör det. För det är inte ofta jag förväntar mig sådant. Efter ett par år av mig själv har jag gett upp önskningarna om det.

Men att glömma att köpa mjöl när man ska baka? Där tror jag att jag slog mig själv. Och hur kunde jag glömma bort att jag har en katt som ska vara med hela tiden och därför sticker in sin nos i ugnen om denna står öppen en längre tid? Hur kunde jag glömma att det dessutom är den hungrigaste katten i världshistorien, som äter såväl russin som vetedeg och smör? Och hur kunde jag glömma att när man skäller på katten i fråga så springer han iväg och hittar på något annat rackartyg (som att riva ner en gardinstång och välta en vas med blommor) för att sedan smyga tillbaka och ändå äta upp det där, vad det än nu var han ville äta upp från  början.

Fantastiskt.

Utöver det känner jag mig febrig, mår illa och hostar.

Det är ändå bara två dagar kvar nu. Till helgen.. (och jag är inte bitter)

Om konsten att skjuta morötter.

.. man har bestämt sig för att laga lite mat. Det ekar tomt i frysen och det är på tiden att göra någonting åt alla de där morötterna som ligger i kylen efter en lyckad dubbelhandling.

Mannen tittar in i köket och frågar: "ska du laga mat?" Johorå. Vad är det han inte förstår? Klart det ska lagas mat. Mannen nickar, som den förståndiga man han är och går. Efter ett litet tag kommer han in igen med nya frågor: "Du ska laga mat nu?" .... "Med alla de där grönsakerna?"... "Du ska skala dem först? Alla de där?".. En blick räcker för att mannen ska komma på att idag är den perfekta dagen att ta en springtur på. Hej och hå och dörren slår igen.

Efter lite skalande, att man alltid glömmer hur tråkigt det är att skala och hacka saker i bitar, är i alla fall allting förberett. Kastrullen är på plattan och det har börjat ryka lite... men inte från kastrullen! Det finns fyra plattor på en spis och väldigt många fler knappar. Det är inte så lätt alla gånger att välja rätt knapp. Till saken hör att, som den kock man faktiskt är, hade hackat morötter och potatis och palsternacka och lök som kockar faktiskt gör... med bara lite mer skvättande, skälsord och utbrott än vad eliten använder. (Det hade i alla fall råkat hamna ett par morötter på fel ställe, nämligen på den glödheta platta där kastrullen borde ha stått med inte stod.)

Som den lugna, icke hysteriska människa man är letar man genast upp disktrasan och torkar bort morötterna. Eller det skulle man ha gjort, om man vetat vart alla sådana saker befann sig! Efter x antal visningar och x antal storstädningar är reglerna för vart disktrasan ska befinna sig lite diffusa. Nästa logiska sak att leta efter är då en gaffel, för att helt enkelt kunna putta bort morotsbitarna.. Men då hade dessa tröttnat på att vänta, och hoppade helt enkelt av plattan, på eget initsiativ och med ett härligt "Poff!". Fantastiskt.. Hjärtat fastnade i halsgropen och därefter tog hostattacken från helvetet över. Men soppa blev det tillslut och när mannen kom tillbaka väntade ett dukat bord.. Joråsåatt inga problem alls att laga mat såhär sent. Onej. Det är sånt jag gör bäst...

Nu är det fotboll, gitarrspelande och honungsvatten som gäller resten av kvällen.

Det var en gång..

.. för inte så många dagar sedan alls faktiskt, som timmar togs ut och en ledig dag kom till!

Den lediga dagen började klockan 7. Upp och ut i bilen. Mannen skulle upp till Säffle och jobba. Men bara en liten stund, en jätteliten stund faktiskt. Jag höll modet uppe och surnade inte till förens vid 15 tiden, då jag upplös mannen om att hans "det tar ungefär 20minuter till" hade gått ut för två timmar sedan.

Jag blev mutad med kaffe

och vem kan vara sur med en sådan här utsikt?

Nåväl, så småningom styrdes bilden mot Örebro. Dit kom vi, och vi åkte vilse... flera gånger. Det kan ha berott på att den som skulle läsa kartan, utan att nämna några namn, var mer intresserad av bilbingo. Men å andra sidan, lyckas man se ett flygande tefat, en helikopter och en cyklist med hjälm är det nästintill förståeligt. Tycker ju jag då..



En byggnad vi ansåg vara värd att åka förbi 4 gånger.

Nåväl. Efter lite om och men och vad tusan och hit och dit och mitt lokalsinne.. hamnade vi på ikea i Örebro. Väntades på vår skjuts till Gävle. Fantastiskt att denna affär har öppet till klockan 20 på vardagar. Vilken räddning!

Tillslut blev det i all fall lördag och bröllop..

och visst var det ett vackert par!

Ingen ring stals, ingen ring försvann, inget hus brann ner (trots att det nästan var nära en gång, jäkla strykjärn! ) och båda sa ja. Bättre kan det nog faktiskt inte bli.

I Gävle...

... förbereder sig huset för bröllop. Jodå, det är full aktivitet. Jag misstänker att de flesta någonstans känner av dagen, spännande!

Det blir till att sammanfatta helgen i bilder. Men inte idag. En annan dag. Nu ska vi lösa problemet med en Bh knäppning som inte riktigt är som den ska när den är som den brukar.

Konsten att spela oskyldig..

.. man kommer hem. Tanken är att man ska vara duktig flickvän och städa, men man är lite för irriterad för att komma ihåg det och mellanlandar därför i soffan. Bara en liten stund. En pluttliten stund. Man vaknar till av att det knakar till på balkongen och helt plötsligt står där en man på balkongen!

Första tanken är: onej! vi har saker där ute (på en balkong som förväntas vara tom, enligt skriva instruktioner från fastighetsägaren.. vad göra nu?

Första logiska handlingen är: kasta sig ner på golvet och åla ut i köket.

Konflikträdd? Jag? Inte då. Köket blev i alla fall nogrannt städat, så också resten av lägenheten. Det tog bara lite längre tid, eftersom att jag var tvungen att gömma mig i rum där mannen på balkongen inte kunde se mig. Definitivt spännande!

Om borttappade nycklar, en liten oro och skor...

... det finns inget ovanligt allt över uttrycker "vart fan är mina nycklar!?". Här hos oss sägs det minst 3 gånger varje dag. Det är den mängd nyckelknippor jag har. Det tillhör så att säga vardagen. Efter varje träningspass påbörjas det sedvanliga letandet efter lägenhetsnyckeln. Jorå. Varje dag. Idag var inget undantag. Skillnaden idag var att skåpsnyckeln var försvunnen... till skåpet. Mitt skåp, med mina kläder i! Ja och hur reagerar man först när man står inne i ett omklädningsrum, iförd handduk och nyckeln är borta? Jo, med panik. Och i ett så stressat tillstånd som panik är, tänker man inte klart. Man tänker först: Jag måste gå ut iförd endast handduk i gymet och leta upp min nyckel! Fantastiskt bra slutledningsförmåga. Och så går man mot dörren, med ett bestämt grepp om handduken, när tjejen i duschen bredvid kommer ut till omklädningsrummet ropandes: Du? Duuu?! Du glömde din skåpsnyckel här!

Såhär i efterhand funderar jag lite stilla på hur jag fick ihop ekvartionen, eftersom att jag faktiskt hade (innan jag gick in i duschen) fått in mina träningskläder i skåpet och fått ut handduken. Meen, glädjen är ihållande över att jag inte rusade ut i gymet naken (så gott som i alla fall).

I övrigt kan jag dela med mi av min huvudvärk, min stress och min oro. Över att mannens lägenhet inte blir såld. Den borde bivit såld: Helst igår!  Det händer inte och det oroar mig.

Som tur är skulle kvällen tillbringas med Tess, som lyfte upp och bjöd på kaka. Kunde knappast bli bättre. När jag väl skulle åka därifrån, uppstod dock samma problem som tidigare "vart fan är bilnycklarna!" Nu var jag lugnare, jag var ju ändå i en bekant miljö, dessutom hade jag redan gjort detta en gång tidigare idag. Jag tar helt enkelt min väska och vänder den ut och in.. bara för att finna att nycklarna inte ligger där! Jorå. Där tog hjärtat några extra slag och hjärnan började gå på högvarv. Vart är nycklarna! Vi letar och letar. Tillslut är enda alternativet att jag lämnat dem i bildörren. (det har hänt) och jag ska precis sticka ner foten i skorna samtidigt som jag muttrar att jag måste ringa mannen, för min bil lär jag ju aldrig få se igen...  Då ser jag nycklarna. De ligger i skon! Vem lägger sina bilnycklar i skorna?! Jag, helt uppenbarligen. Suck.

Imorgon väntar en kort dag och sedan blir det ledigt för min del. Det vankas nämligen bröllop i helgen!

6 minuter innan...

.. jag måste kasta mig in i racer-bilen finns det ett inlägg som vill bli skrivet.

Det måste få kommenteras att  Björklund försvinner som utbildningsminister! Det kommer inte att sörjas och han kommer inte att saknas. Det blir till att lyfta hatten åt den lyckliga stjärna som ansåg att han skulle göra mindre katastrof ifrån sig på en annan post.

I övrigt är det en 8-20 dag idag och man är laddad till tusen här i soffan! Jippie!

Åh..

... så var det måndag morgon. Fantastiskt. Jag kunde inte ha varit gladare! Nu kör vi. En härlig ny vecka, nya möjligheter och nya utmaningar! Wiiiee!

Jag är bara lite bitter.

Inte en snöbolls chans i helvetet...

.. att mannen skulle köpa en ny volvo som ny bil. Och nej.. det hände ju inte heller. Det var ungefär så som temat desstom blev för dagen idag.

Jomenvisst, man vaknar ute i fristad till en blåsig höstdag och så tassar man försiktigt upp ur sängen, smyger ut i köket och då går larmet! Det tjuter och skränar så att vilken döding som helst skulle ha vaknat. Adrenalinet pumpar när mannen rusar förbi i 120 för att stänga av larmet innan securitas kommer. Telefonen ringer, koder skiftar hamn och friden är åter ett faktum. Någons föräldrar var visst ute på morgonpromenad och hade glömt att några andra låg kvar och sussade. Benen skakade i flera timmar efteråt.. lite väl mycket spänning innan kl 9 en lördagsmogon.

Efter kaffe, rostad smörgås, ägg, frukt och massor av prat lånar jag mannens bil och åker iväg till Gällstad för lite shopping. Påvägen plockas underbara Tess upp och roadtripen är med ens ett faktum! Den här gången kom vi dock fram till målet utan missöden (och vi konstaterade att vi inte längre platsar i Sveriges värsta bilförare, vilket var fruktansvärt trist. Där rök våra 15 minuter i strålkastaren) och jakten på de perfekta joggingbyxorna och den perfekta jackan tar sin början.

Och jorå. Efter x antal timmar har både jacka och byxor hittats, det har dessutom fikats, dividerats, flamsats och mysts i överflöd (vi fick definitivt inte den responsen vi förtjänade i sportbutiken! Inte ens i närheten.. suck). Jag kommer så småningom hem bara för att finna att jackan är trasig! Världen är grym och imorgon väntar en tur till Gällstad igen. Utöver det har det också handlats garn i överflöd.. man kan fundera på vad allt garn ska användas till. Och om sanningen ska fram så ska jag inte använda det till något alls. Tess däremot har fått massor att göra. Jay! Dessutom har vi en mängd brilljanta planer som när som helst nu kommer att sättas i verket.

Bild från en annan roadtripp, då kaoset var ett faktum
och en liten punktering spökade i utkanten...

Men två saker har ju ändå inträffat som inte händer varje dag: larm som går och risken att ta en trasig jacka . Därav det numera välanvända frasen: Inte en snöbollschans i helvetet att detta kommer att hända! Men jorå, kan det hända så händer det. Alltid.

Morgon...

..en lördagsmorgon här följer oftast ett mönster. Man vaknar när det fortfarande är mörkt ute av en blöt liten näsa och sylvassa tänder.. man muttrar irriterat och plockar upp det lilla knytet av klor och päls och tänder och slänger ut det genom dörren som man sedan stänger.

När de första solstrålarna börjar röra vid sängen vaknar man igen. Det är fullt liv i lägenheten. Man muttrar igen, går upp och öppnar upp den stängda dörren. Två små kalla liv hoppar upp i sängen och kryper ner under täcket. Det är bara till att lägga sig på kanten och se glad ut.

När sedan morgonen väl kommer är det full rulle igen. Nu är det kallblodigt slagsmål. Man vaknar, muttrar och puttar på mannen: - De vill ha mat, det är DIN tur att gå upp. Mannen muttrar tillbaka att det inte är hans bebisar och får en vass armbåge i sidan. Just nu är de bara hans och det är hans tur att gå upp!

Godmorgon!

Det är den första dagen i oktober!

Jay. Hösten är nu officiellt här. Det är oktober med allt vad det innebär. Höstmarknad, födelsedag, bröllop och regn och rusk, isiga bilrutor på morgonen, gula, röda och bruna löv, soliga eftermiddagar med varmt kaffe tillsammans med en filt på en kall uteservering... Dessutom innebär det premiär för rattmuffen, en grå liten luddig trasa som får mig att minnas en tid då vi var 4 som hängde ihop. På den tiden när man visste bäst, var som mest vuxen och en fika på Kaktus var det som gjorde dagen värd att leva. Det är fantastiskt rakt igenom.

Idag har mysiga mamma varit här och hälsat på. Det är alltid en upplevelse att åka bil ihop med henne. Speciellt när jag och hon åker ihop, då händer det grejer. Eller problemet idag var snarare att det hände mycket lite.

Vi hade handlat och satte oss i bilen, grejade med varsitt, letade efter nycklar och kort och väskor och kvitton. Tillslut suckar mamma lätt (hon hade hittat allt), lägger händerna på ratten och jag hör hur hon trycker ner kopplingen (tro mig, den bilen hon kör får min racerbil att framstå som ny) och tittar bakåt men det händer ingenting! Efter ett par microsekunder utbrister mamma: -Jag måste ju starta bilen med!

När vi väl tagit oss från parkeringen, tvärnitar hon mitt inne i den stora rondellen och frågar förvirrat: -Vad gör jag nu, det är en buss framför mig!? Mitt svar var kort och gott: Köör!

Sen blev det till att baka äpplepaj, snälla Annsan hade skickat med supergoda äpplen från trädgården. Man tackar och bockar!

Mamma in action!

Inte helt oväntat..

... när man har en mensvärk från ett annat universum. När ryggen gör så ont att man vill gråta och kroppen inte vill sammarbeta, så funkar helt enkelt inte saker och ting.

Då händer saker som att man av misstag tar fel på två röda bilar och ställer en pajform på fel biltak och sen får stå och be om ursäkt medan man tänker: bara jag inte har skadat lacken, pajformen var ju varm! med en stigande panik i kroppen.

Då händer saker som att man i kurvorna häller ut polkagrisrosa kladd med päronbitar i över hela bilsätet och inte kan göra ett dugg åt det för att man är lite sent ute från början.

Då händer det också att man blir lite trött på sig själv, Jomenvisst. Det händer.

Sen får man tröst, och känner att man förmodligen inte är riktigt så kass som man tror att man är. Sen äter man gröt på mammas vis (mamma kallar det välling, men man påstås ju vara vuxen så vi säger gröt)  och sen får man mysiga pussar av världens sötaste katt och plötsligt känns livet lite lättare igen.

En av de sötaste

Men ändå. Saker och ting funkar inte alltid. Det är förmodligen bara att gilla läget.

Nej...

...det är liksom inte på låtsas. Det är dags att krypa fram under filten, inse att kakan inte blev som den skulle, skriva ett "förlåt att jag inte tog hand om disken - IGEN" brev till mannen och sätta sig i racer-bilen för att åka tillbaka till jobbet.

Oj vad jag längtar!

Att baka en kaka.

"Baka, baka liten kaka. Rulla, rulla liten bulla. Picka den, ströa den och vips in i ugnen".

Javisst, så enkelt kan det vara att baka.. Men hur kul vore det? Trixet blir ju när man ska baka en kaka från en bok man inte använt innan. Vart är analysen då!? Vart är anteckningarna vid sidan av där det står att kocken som skrivit receptet är bombad och inte riktigt vet vad det är som egentligen gäller? Jag kan meddela att de finns inte. Man får fundera själv. Slutsatser som därför dragits idag är:

• Man bör dubbla allting i receptet om man har börjat dubbla en sak
• Man bör anta att 4 stora päron inte är det samma som 6 päron. (fastän man logiskt sett borde ha räknat de där megapäronen som 6st)
• Man bör definitivt kolla datum på alla saker innan man börjar baka (annars måste man mitt uppe i det hela lämna lägenheten och springa till city)
• Man bör anta att om kakan nästan blivit svart när bara 5 minuter av tiden ha gått, så är kockens och ens egna uppfattning om vad i ugnens undre del inte samma. (allting under mitten är ju i den undre delen av ugnen! Eller...?)

Man skulle också uppskatta om det förklarades hur kakan skulle se ut efter att de där cirkus minutrarna gått. Det skulle underlätta avvägandet huruvida kakan ska stå inne några cirkus minuter till eller om den är färdig.

Efter krångel kommer solsken ;)

Men jag gillar att baka. Så att nu är det bara disken kvar... När som helst nu kommer den att försvinna. När som helst...

För idag är det väl ändå...

...tisdag. Jomenvisst. I bilen på väg hem, samtalandes med mamma blir jag övertygad om att det är tisdag just idag. Jorå, jag har ju haft stängning på jobbet och jag stänger alltid på tisdagar. Logiken är ostridbar och inte värd att fundera mer över. Hem och in och ut igen för att ta sig till gymmet. Fortfarande inga konstigheter. Core-passet börjar och allt är frid och fröjd.

Sen är det dags för spinning. Jag sätter mig på spinningcykeln och börjar trampa. De andra kommer säkert när som helst. Efter ett par minuter tittar en man in i spinningsalen och meddelar att spinningen var innan coren. Jag är påstridig och säger att "nähej, den börjar snart". Mannen ser förvånad ut men kommer in i spinningsalen, vi diskuterar lite fram och tillbaka huruvida spinningen är nu eller inte. Tillslut kommer ju ändå frågan från mig ... "för det är väl tisdag idag?". Mannen är helt med på noterna. Visst är det tisdag idag. Nu kommer till och med instruktören in (men hon ser lite förvirrad ut) och frågar vad vi gör där. Vi väntar på passet, det som alltid går på tisdagar. Där och då spricker bubblan. Instruktören säger som det är: ... men vänner, det är måndag idag! Fantastiskt! Vilken upptäckt.. men som plåster på såren fick vi träna lite bollstyrka med henne istället. Man tackar och bockar (och skäms lite för sin förvirring..)

I övrigt säger vi: Hej och hejdå till lönen som kom och gick i ungefär samma andetag. Jippie!

Stillastående..

...har det gått lite förlångt när man ser blomman på bordet tappa ett löv? Är det dags att komma upp ur söndagskoman då?

Eller betyder det att det helt enkelt är dags för ännu en kopp kaffe? V65 har ju ändå dragit igång och av någon anledning känns det just idag som att de där springande små hästarna är oerhört intressanta.För att inte tala om speakern, vilken entusiasm! Det känns helt klart som att detta kräver en djupare analys. Och en kopp kaffe till.

(fick precis reda på att hästarna just idag springer på en privatägd bana! Bara en sådan sak, ojojoj vad spännande!)

Jorå.. såatte

När alla sover.

Idag sover de flesta i detta hushållet. Katterna vaknade jättesent och har nu krypt upp i soffan och somnat om igen... Mannen tvättar fönster och jag halvsover i soffan. Det är söndag. Idag står hjärnan stilla och kroppen känner sig förkyld.

Gårdagen var precis så magisk som man kan hoppas på av en sådan dag. En årsdag. Kvällen var inte så dum den heller, för vilka ska man fira med om inte vännerna? Det var helt enkelt en sådan dag man minns.

Det är lite ynkligt..

.. här idag. Ensam. En fredagskväll. Med tv:n, chokladglass, katter och mjuka potatischips från gud vet när. Det är faktiskt lite synd om mig. Just bara därför. Dessutom saknar jag familjen min. Japps, ynkligt är det..

Sötaste bror och systeryster...

I övrigt var det en sådan där eftermiddag idag. En just precis sådan dag då jag får för mig att spinning, det är min grej det. Sådant händer, med mycket ojämna mellanrum. Jorå. Och så går jag dit, och inser att jag bara vill dö. För det är så jobbigt. Man ser ljuset i slutet av tunneln, man mår illa, man skakar i hela kroppen, man svettas ut varenda lite droppe vatten man har i hela kroppen, och det värsta av allt: Det tar aldrig slut! Man är totalt gråtfärdig när man samlar ihop den sista unsen av självrespekt man har och går ut genom dörren (man kryper inte, man ålar inte och man faller inte av cykeln, man går). Det är totalt fantastiskt och det bästa av allt, jag ska dit igen nästa fredag! Grattis till mig.

Nu: Klyftpotatis och lax!

Om tvättider, fotboll och röra och sånt...

Hemfärden från jobbet sker i 110.. det är bråttom som tusan. Tvättiden har ju börjat och hej och hå och hela det där. Skynda skynda. Upp för alla miljoner trappsteg och in i lägenheten. Ut igen (för katten rymde visst)  och upp för ytterligare en trappsats. In med katt och post och gerjer och matlådor och ännu mer saker.. Det är fortfarande bråttom, så tvätten slängs ner i en tvättkorg och sen rusas det ner för alla miljoner trappsteg, ut över gården, upp för en trappsats och ner för en trappsats och in i tvättstugan. Där det redan ligger fullt i tvätt. Någon annans tvätt. För inte var det våran tvättid idag inte. Nej nej. På söndag, DÅ får vi tvätta. Lite retsamt hänger kaosteorins tredje grundtanke inramad i tvättstugan:

"Kan något gå fel, eller gå sönder, är det bara att utgå från att det kommer att göra det"

Tack för den. Det värmde. Det var bara att gå upp med tvätten igen.. upp för alla miljoners trappsteg. Och sen iväg till gymmet. Röran är ett faktum när kalendern försvunnit...

På gymmet rann all ilska väck och efter ett hårt pass skulle jag i all enkelhet promenera hem. Jomen visst. Jag hamnar mitt i det stora fotbollslagets hejarklack... det är tydligen en mycket viktig och stor match idag. Det är i alla fall poliser och personer och flaggor och vrål överallt. Tillslut blir jag överlotsad (lite skakig i knäna och mycket förvirrad) till andra sidan av polisen. Nästa gång ska jag titta höger, vänster, höger för nu går vi över...  innan jag faktiskt gör det.

Det bästa med att inte vara förkyld..

... är nog alla saker man hinner göra när man för en gångs skull slutar tidigt.

Jorå, man hinner bränna makaroner i en kastrull och koka nya medans man skäller på katten som vägrar att sluta kräkas samtidigt som man sitter i telefonkö till Blå stjärnan...

Man hinner också åka och träna, springa hem, kasta sig in i duschen och ta sig ner till stan för att ta en mysfika på stan med söta Helle. Tillsammans med henne löser man lite världsproblem innan man skyndar hem för att..

... laga matlådor och se på när en man i blåbyxor lägger klinkers.

Däremellan hann man in på apoteket, äta, koka te, pussas och mysas med den andra katten, som inte kräks. Katten som kräks är under behandling. Tydligen har stackarn mask i magen. Men vi älskar honom ändå. På håll.

Högläge...

En skogsväg, lite sten, lite regn... och sen pang. Kroppen möter marken perfekt, jorå ett störtfall rakt ner i mossan blev det och foten gjorde plötsligt overkligt ont. Den var minst bruten i flera minuter innan mannen fått upp mig igen och övertygat mig om att det bara var en liten stukning..

Så att nu blir det pizza, valvaka och foten i högläge resten av kvällen. För den lilla stukningen gör minsann förbannat ont och svullet är det. Då kan man ju varesig laga mat eller diska.. det är en total omöjlighet.

Vi säger...

...hej hej till soffan Chicago som kommer att flytta in hos oss vecka 47! En soffa som kommer att passa perfekt i det nya vardagsrummet. Grattis till mig, mannen och katterna. Äntligen en soffa där vi alla fyra kommer att få plats.

I övrigt denna söndag har det röstats. Spännande...

Ja, jo..så hade man ju också kunnat göra

Det finns personer i mitt förflutna som har sagt: När du målar med färg, måla alltid åt samma håll! Har du börjat måla vågrätt, börja inte helt plötsligt måla lodrätt. Det finns också de om har sagt att innan man börjar måla med målarfärg så bör man röra om i färgen.

Allt det hade man kunnat göra. Javisst. Om man hade velat göra så. På det lätta viset, men det hade ju inte blivit alls lika spännande, eller kladdigt. Faktiskt. Fint blev det i alla fall. Tillslut!

Och middag fick man visst också när man varit så duktig och målat hela dagen!

Sedan tog jag med mig mannen till McDonalds parkering i Vårgårda. Det är långtifrån alla som får tillbringa 45 minuter där en lördagskväll, men väntan var värd priset: min racerbil är tillbaka i Borås, ihoplimmad, svetsad och klar! Den har varit så saknad så.


Mannen fick vara lite manlig och använda slipmaskin



Den fin fina utsikten i Fristad..



Jomenvisst serru..

... här har det hackats. Jorå. Men hammare och en sådan där.. skruvmejsel. Något grått som liknade cement skulle bort från hallgolvet. Som tur var hjälpte katterna till. Det gick därför om möjligt ännu fortare än om jag skulle ha gjort det själv. Man tackar. Sen somnades det på soffan, och då smög sig såväl förkylning som feber över en. Ett te som smakar hallon och lakrits fick råda bot på det, och nu laddas det för elitstängning på jobbet imorgon. Och äpplepaj. För imorgon är det fredagsmys hela dagen!

Wallace är en baddare på att hjälpa till

Jag startar så. Välkomna.