Låt mig få skylla på..

.. det mesta. Ja, för att inte säga allt. Det finns säkert tusen anledningar till att inget blogginlägg blivit skrivet på ett tag. Och jag kan nog bergis rabbla upp alla såhär bara rakt upp och ner. Om jag skulle vilja. Men för att göra en enkel sak kort: Livet kom emellan.

Nu är det i alla fall så, att igår hade fastighetsbyrån från helvetet bestämt sig för att vi skulle besiktiga lägenheten. Så jag packar in mig och katterna (som bergis älskar att åka bil, de vet bara inte riktigt om det) i bilen och åker iväg. Vid Maxi slås jag av insikten att jag inte riktigt vet vart jag ska. Men som en person med fascinerande bra lokalsinne får jag för mig att åka till Dalsjöfors. Joråsåatt... Och därefrån har jag ju en gång blivit guidad till Fristad. Jajjemensan, och jag hittar ju alltid! Så helt plötsligt (efter att ha panikstannat för att jag trodde att katten rymde från buren), med en puls på 320, inser jag att jag inte vet vart jag är. Jag har åkt igenom Dalsjöfors.. (tror jag, men vem är så noga med sådant egentligen?) och jag borde ju snart komma till det däringa stället där man skulle svänga.. Så jag åker vidare... På en väg där inte en bil syns till.. efter ett bra tag, när jag nästan ringer till mannen och gråter, inser jag att jag är i Äspered. Jaahaa! Men.. Nåväl. Det var ju inte mitt fel att de flyttat på Fristad! Suck.

(Bild lånad från Multimediabyrån)

Hemma sen blev det våfflor. Mums!