Det var så vackert.

Solen lyste in genom kyrkfönstret och träffade den vita kistan med ett underbart skimmer, barnbarnsbarnen sjöng "Blinka lilla stjärna" och prästen pratade om att alla är älskade precis så som de är.

Jag tror att hon, Edith, är precis där hon vill vara nu. Tillsammans med den man hon älskade i större delen av sitt liv. Nu är de tillsammans igen och om det finns en himmel så är det där de är.

Det finns onekligen för få ord för att beskriva en sådan här dag.