Med..

...en stundande begravning så krävs det tydligen lite extrainsatser från vederbörande.

Inte nog med att söta Tess frångick sin princip och lånade mig en svart underbar klänning, en jacka skulle tydligen lagas!

Och hur svårt kan det vara att laga en knapp? I en jacka? Nehej. Dessutom skall detta fixas kl 2130, dagen innan begravningen. Jomensåatt, lätt som en plätt. Knappar, tråd, nålar och en sax plockas fram. Här börjar problemen. Hur öppnar man en rund ask med 100 nålar i? Ja, efter en stund kunde det konstateras att den i alla fall inte öppnades uppåt. För när jag vred på asken, trillade 50 av de 100 nålarna ut i knät på mig. Jaha! Man ska snurra på locket! Nåväl, det gäller att inte nedslås av småsaker. Med den bästa snurrtrasseltekniken jag kan, gör jag en oförstörbar knut på tråden och börjar ivrigt att sy fast knappen. Efter ett halvt varv släpper knuten.

Här tog jag en paus i mitt syande. X-antal minuter gick åt till att förklara för mannen att jag minsann tänkte slänga ut såväl jacka som sykitt genom balkongdörren.

Därefter tog jag nya tag, och hör och häpna, knappen satt fast! Joho, så bra satt den att jackan inte gick att öppna alls. Jag hade sytt ihop jackan helt. Här passar katten dessutom på att göra ett inpass och snor min trådrulle. Svart tråd flyger ut och rullar upp sig i hela soffan. Katten är trådrullen tätt i hälarna och jacka och nålar kastas hastigt undan, jag har bara en trådrulle nämligen. Och det är den som katten försöker äta upp. Toppen. Får tag på katten, trådrullen och det trassel som är tråd. I denna röra passar jag dessutom på att plocka upp saxen som hamnat på golvet i tumultet (ännu ett finfint jack i parketten, man tackar).

Med mitt allra finaste tålamod klipper jag sedan upp min jacka, syr om knappen, plockar ihop lådan, blänger på katten och skickar giftiga kommentarer till mannen. Minsann bara för att jag kan.

Förövrigt har dagen varit riktigt underbar. Myspys med en söt Bells, god chokladmarängpaj, massor av vettigt tjöt och lite tv-häng. Jomenvisst, jag var ju en sväng på jobbet innan dess. Mestadels känns det ju faktiskt som att jag bor där. På jobbet alltså. Fantastiskt.

Katterna har varit på återbesök för sin andra spruta med vaccin också. De kom dit levande och hem levande. Tydligen var de inte så tjocka att veterinären tyckte att det var värt att påpeka, eller så är mannen mer populär där än jag. Vem vet. Katterna har ju ändå gått på svältkost i snart tre veckor, kanske ger det resultat?