Om att tävla med sig själv.

Idag har det varit en underbar dag!

Soligt, varmt, lunch ute, vattenpölar, blöta vantar och öppna jackor. En falsk vår har anlänt och jag älskar det! Dessutom har eftermiddagen tillbringats hos den bästa. Mat, kakor, mer kakor, bebismys och bröllop har avhandlats.

En ny idé har av denna anledning kläckts. En idé om maränger, pappersbitar, bokstäver och choklad (även om den sista ingrediensen inte håller i verkligheten var tanken ack så god) och jag njuter fullt ut av att få planera, diskutera, fundera, tänka om, samla inspiration och älta lite.

Dessutom har det här med vigselringar kollats upp. Jomensåatt, varm (för i normaltakt kan man inte gå, vilket kommer att avhandlas om bara ögonblickets läsning) och svettig samt lite stressad som sig bör sliter jag upp dörren till guldsmeden och klampar in. Därinne råder lugnet och paniken stegras lite, jisses, jag ska ju bara fråga en sak! Hur det nu var, så blir det tillslut min tur och med orden "har du lite tid över för mig?" inleds en aning förvirrad diskussion. För givetvis ville jag ju inte sätta ihop två ringar, jag ville ju smälta ner dem till en ny. Och givetvis var jag förlovad och ville ha en vigselring:
"Är det säkert att du vill ha en vigselring?"
"Ja!"
"Är du helt säker på att det är en V I G S E L-ring du ska ha?" (nu har guldsmeden börjat bokstavera)
"Ja?"
"Får jag se din förlovningsring?" (guldsmeden ser lurig ut)
Jag visar här min förlovningsring och berättar glatt att den 10 maj för snart ett år sedan sa jag ja till min blivande man. Givetvis utgår jag från att guldsmeden antecknade allt i sin lilla svarta bok, med sin lilla svarta fjäderpenna.
"Du SKA gifta dig!" (ren och skär förvåning uttrycks)
"Ja!"
Och där var vi äntligen på samma nivå. Det är lite svårt det där med ålder kan tänka och kommer det in någon som behöver visa legitimation för att köpa trisslotter är det att utgå från att ingen tror på en när man stolpar in och ber att få göra en vigselring.

Ja, och så var det ju det där med att springa ikapp med sig själv. Jag skulle bara gå hem från Tess idag, och kommer i höjd med sjukhuset när jag inser följande:
Jag är genomblöt av svett, jag flämtar lätt och jag har kramp i mina ljumskar. Jag har i stort sett småsprungit från Tess.
Grattis. Resterande väg gick jag i samma tempo, onödigt att sakta ner och bli kall liksom. Så nu är nytt rekord taget, 23 minuter mellan mig och Tess. Bra jobbat liksom.

Kanske skulle man börja maratongå?