Ibland..

... kommer verkligheten och knackar på.

Ibland tvingas man att inse att livet inte ens är rättvist.

När man sitter och är sådär tillfreds som man bara kan vara en söndag när solen skiner, balkongen är nysopad och det står nyplanterade blommor i en kruka käckt på snedd i solen så känns det ju som att just ingenting kan rubba en sådan dag.

Det är tills man inser att verkligheten inte har tagit en paus. Den finns kvar och är precis så hård och kantig och elak som sist man krockade med den. Det värsta är när det inte finns några logiska förklaringar, rimliga anledningar eller ens en hållbar förklaring. Plötsligt blir allting annat bara världsligheter.

Då inser man hur skört allting är.
Men hur ska man göra när det inte räcker att ta tillvara på stunden?