... det är inte helt rätt, men det går.
När jag kom hem efter jobbet idag så trodde jag att mannen lyckats med det nästintill omöjliga: att komma hem före mig. Tv:n stod på, kaffebryggaren klickade i köket, balkongdörren stod på glänt, diskmaskinen var vidöppen och lampan i köket lös. Jag ropade glatt, men fick inget svar. Då slogs jag på nytt av den underbara tanken att mannen givetvis hunnit före mig hem just den här dagen för att kunna hjälpa till med tvätten (ja.. så underbar kunde han ha varit...). Så jag öppnar dörren till garderoben... bara för att inse att det råder samma kaos därinne som det gjorde när jag åkte hemifrån.. jag och min garderob hade nämligen lite olika åsikter om vad jag skulle ha på mig till jobbet idag. Jag förlorade...
I vartfall så återsod ju nu bara att inse faktum: mannen hade helt sonika bara lämnat lägenheten som den stod och var innan han gav sig iväg till jobbet. Fantastiskt. Som den trevliga flickvän jag är ringde jag givetvis upp honom och upplyste honom om hans brister. Det och om det faktum att hans katt sovit i diskmaskinen hela dagen och således luktade lite mysko i pälsen.
Sedan bar jag ner tvätten till tvättstugan, gick upp igen, städade, lagade mat, gjorde mackor åt mannen, försökte koka kaffe (men kaffefiltrena var alldeles slut) och bara var så alldeles obitter som man bara kan vara en tisdag, efter en sisådär lagom lång dag på jobbet, när regnet hänger tungt i luften och man egentligen skulle ha velat åka och träna. Så när mannen faktiskt kom hem, bara för att vända och åka iväg till Säffle, så kramade jag honom extra hårt och surade bara en liten stund innan jag bestämde mig för att det faktiskt inte var så farligt. Men det är inte helt rätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar