... kan man förundras över hur mycket det ekar. Man kan också förundras över hur svårt det då blir att höra när någon pratar, ifall ett annat ljud, låt oss säga barnskrik stör den förstnämnda ljudkällan. Igår fick jag förundras över detta. Då svärfar med tillhörande pensionärsgäng spelade teater i krykan och lilla E bestämde sig för att minsann också ta plats.
Lite svettigt blev det när jag insåg att bröstet var det enda som skulle rädda friden. I en kyrka drabbas man ofta av skumma impulser. Jomensåatt. Man viskar, vågar knappt pussas och att svära? Bah! Knappast. Dessutom blir man förunderligt sömnig och lite högtidlig i denna lokal. Så att langa fram bröstet? Det satt lite längre in än vanligt. Men vid det laget (för jag diskuterade saken mycket tyst med mig själv under ett par sekunder) hade lilla E redan lyckats hetsa upp sig till argt tillstånd och saken avgjordes där och då. 1-0 till bebis.
Jodåminsann.
Efter den spännande upplevelsen åkte vi raka vägen hem. Jo. Det hanns ju med ett återbesök hos barnmorskan också. Okeystämpel i rumpan och tydligen kan man inte längre skylla på att man fött barn, nu var det bara att sätta igång att träna. Och göra knipövningar förståss. Plättlätt. Om man bara kunde komma ihåg att göra dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar