En av de absolut största...

frågorna som kan ställas, ställdes igår.. jag och mannen fick frågan om vi ville vara faddrar till sötaste Bella. Och svaret var givetvis ett rungande ja! Det brände tårar bakom ögonlocken och få gånger har jag känt mig så stolt. Givetvis hade jag minutrarna innan missat den stora frågan genom att läsa kortet som vi fick på samma sätt som jag läser böcker: jag läser början, skummar mitten och sedan hoppar jag direkt till slutet. Kortet i sin helhet gjorde mig därför aningens förvirrad och jag tvingades läsa om från början och då minsann trillade poletten ner.

Det är tur att Tess och P känner mig såpass väl att de insåg att blondinen i hallen behövde en extra minut på sig innan innebörden i orden sjönk in.

I övrigt var det en mysig lördag som försvann alldeles för fort i ett sockrigt tecken av marknadsgodis och munkar. Därefter intogs det lite mat, världsproblemen diskuterades och en tårta bakades..

Jo, för det är ju som så att många tårtor kommer att provsmakas under det kommande året, lika så kommer många tre-rättersmenyer att provsmakas och klänningar prövas. Risken finns att bloggen kommer att hamna i en salig röra av blomsterbestyr, bordsplaceringsfunderingar, släktkaos och klänningshysteri... Johorå, det är så sant så.. Om ett år (ungefär) så går det ett bröllop av stapeln. Mitt och mannens bröllop. Kyrkan är bokad, festlokal är bokad. Det hela börjar närma sig och det börjar bli lite mer verkligt... Men än är det långt kvar. Och innan dess väntar ett dop. Det tycks bli ett spännande år det här!